Sex munspel ligger på marken intill Jens Molanders gitarrfodral. Ett för varje sång, säger han. Och det gäller att ha en reserv för det händer att han inte kan låta bli att ge bort dem till barn som kommer förbi och är nyfikna.

Det finns många anledningar till att han står på gågatan och spelar.

– Först och främst för att det lugnar och ger energi på samma gång. Det ger glädje och jag kan föra den vidare till dem som går förbi och lyssnar.

Jens Molander har hittat sin plats, på gågatan framför den sirliga entrén till Victoriateatern. Här tycker han själv att han får en fin inramning.

– Det känns bättre än att stå utanför Espresso house till exempel, även om ingen annan än jag själv tänker på det, säger han.

Här har Jens Molander stått och spelat i två års tid nu, ofta tillsammans med kompisen Joakim Rydgren som spelar saxofon. Och kanske har du sett Jens Molander stå på Joakim Rydgrens axlar medan de spelar, ett publikfriarknep de prövade första gången i Dublin och sedan fortsatt med.

Den höga svarta hatten sitter stadigt på Jens Molanders huvud, brättet pryds av några garntofsar. Någon har sagt att han både ser ut och låter som Bob Dylan. Jens Molander skrattar och säger att visst, han älskar Bob Dylan och har flera av hans låtar på sin repertoar. Det finns också mycket i Dylans digra produktion som är underskattat i dag, tycker han. Folkmusik är det som Jens Molander spelar och älskar. Och särskilt sånger som berättar en historia, säger han och tar Bob Dylans The death of Emmett Till som exempel. Sången berättar om mordet på den 14-åriga afroamerikanska pojken Emmett Till, en händelse som senare blev viktig i USA:s medborgarrättsrörelse.

I gitarrfodralet ligger just nu en del mynt, inte någon förmögenhet direkt. Men Jens Molander berättar att han faktiskt tjänar rätt så bra på spelandet.

– Ja, inte som de som jobbar inne i butikerna här. Men jag har inte behövt ta några studielån på två år, berättar han och konstaterar att det är en stor frihet att slippa bli återbetalningsskyldig efter studierna.

Till sommaren blir han klar med en tvåårig utbildning till filmfotograf och regissör vid Skurups folkhögskola.

Någon gång i framtiden kommer han att arbeta med film, men inte just nu, säger han. Först ska han ut på vägarna, ner i Europa, och spela och trolla. För förutom musiken så har Jens också satt ihop en egen trollerishow som han nu hoppas ska ta honom genom Europa och kanske vidare till Australien till hösten. För ännu en vinter i Sverige klarar han inte av, säger han och skakar på huvudet.

Resorna kombinseras med gatumusicerandet. Det är ett fantastiskt sätt att lära känna och nå ut till människor, säger han. Under de år han spelat i Malmö har han fått en hel drös nya bekanta.

– De flesta som kommer fram är hemlösa eller alkoholister. De ber aldrig om pengar vilket många kanske skulle tro. I stället är det ofta de bästa mötena, de bjuder så mycket på sig själva, säger han och berättar om det förälskade hemlösa paret som brukar dansa ”helt galet” framför honom när han spelar.

Som gatumusikant får han också en hel del jobbokningar, till att spela på någon festival eller i kön till en nattklubb. Men Jens Molander kommer inte att sluta spela på gatan, säger han bestämt. För visst, att spela inne på ställen är fantastiskt för den publik som väl är där inne och lyssnar, men det blir så få personer som får höra, resonerar han.

– Nu när jag står här har det säkert gått förbi flera hundra personer bara i dag. Sen är det inte alla som tar det till sig, men ändå.

Spelandet är ett sätt att koppla av.

– Ja, jag kan också vara introvert även om jag står här på gatan och spelar, säger Jens Molander.