Eva Selin Lindgren, som är professor i kärnfysik, talade i en intervju i Dagens Nyheter om problemen med slutförvaringen, skyddet av reaktorerna, risken för härdsmälta och spridningen av kärnvapenmaterial. En hel del kloka invändningar således, och för mig är det helt obegripligt att 174 präktiga folkvalda med intel-ligensen i behåll kan ge klartecken till någonting som är så rentutsagt urläskigt som kärnkraft.

Och, jo, jag vet, nu blir jag inte vidare saklig här - det handlar om rädslor och skräckvisioner och jag tycker det är något spöklikt med de där uranstavarna, vattenbassängerna, kopparkapslarna, schakten och tunnlarna långt ner i berggrunden där reaktorbränslet ska ligga och pyra i hundra tusen år. Avfallet måste isoleras från människor och natur, skriver Svensk Kärnbränslehantering på sin hemsida, som om inte urberget skulle vara en del av vår natur.

Det som skrämmer mig mest är nog utsagor av den där sorten. Att det finns de som inte inser att allt hänger ihop. Vi producerar tonvis med livsfarligt, ohanterligt avfall och sedan gömmer vi det och hoppas att det inte ska ställa till besvär.

Jag menar, hur kan man tro att allt löser sig så enkelt? Att något försvinner bara för att man gräver ner det tillräckligt djupt? Varför är det så svårt att förstå att allt hör samman, att berg och skog och jord och vind och vatten och växter och djur och människor är ett? Allt är beroende av vartannat, allt blandas och andas och lever ihop, och för mig blir det något slags strutsbeteende att gömma en del i en annan del och säga “titta, borta, inga problem!” Och, jo, jag tror till och med att urberget lever, fast på ett annat sätt än det vi är vana vid. Livet slumrar i stenen, vaknar i växten, rör sig i djuret och blir medvetet i människan, sägs det, och eftersom jag skriver under på det förstår jag inte hur man kan vilja förgifta det där slumrande livet med radioaktivitet.

Om man är rädd för något är det bra med fakta, sägs det också. Så jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Vi tar hand om avfallet på ett säkert sätt, lovar Svensk Kärnbränslehantering. Men tunnelsystemet är inte ens färdigbyggt än. Slutförvaret ska ligga i Forsmark. Sex mil tunnlar på fem hundra meters djup. Kopparkapsel invid kopparkapsel. Specialbyggda, fjärrstyrda maskiner ska ta dem med sig ner. Det projekteras, testas och analyseras, och visst, jag borde lita på de där ingenjörerna. Trygga män i hjälmar med instrument och maskiner. Varför blir jag så nervös av deras lugna ansikten? Deras fina broschyrer med skisser i genomskärning: Driftområde, stamtunnel, frånluftsschakt.

Det ser så snyggt ut, alltihop. Det borde inte finnas plats för frågetecken. “Bergets uppgift i förvaret är i första hand att skydda kapseln och bufferten så att avfallet förblir isolerat. I andra hand ska berget fördröja transporten av radioaktiva ämnen upp till ytan.” Det låter väl bra. Koppar, järn, bentonitlera och urberg. Varför hakar jag upp mig på “fördröja” och “i andra hand”? För hundra tusen år se-dan var det istid i Sverige. Om hundra tusen år till, hur ser det ut här då?

Enligt Greenpeace så behövs inte kärnkraften över huvud taget. Det är sol, vind och vatten som ska ersätta kol, olja och gas. Kärnkraft är onödigt, dyrt och farligt. Så det här handlar om min rädsla, men inte bara om den. Om de rödgröna får makten efter valet så kan vi få en annan framtid. Då rivs det nytagna beslutet om kärnkraften upp. Så det finns en chans att rösta bort den. Det tänker jag göra. För livets och kommande generationers skull.

Trygga män i hjälmar med instrument och maskiner. Varför blir jag så nervös av deras lugna ansikten?