– Det här är en helt ny patientgrupp för oss, den fanns inte tidigare, säger hon.

Numera har BUP i stort sett alltid något barn ur gruppen ensamkommande flyktingbarn inlagt. Patientgruppen är väldigt svår att behandla, säger Katarina Tydesten.

– Ja, för vissa vet inte om de har får stanna här i Sverige och vissa har fått avslag. Det blir svårt för oss att ändra den situationen. Förutsättningarna är helt annorlunda än för andra patientgrupper och vi blir också så beroende av andra myndigheter och förhållandena runtomkring barnen.

Mellan första och andra halvåret 2009 dubblerades antalet ensamkommande flyktingbarn som sökte akut hjälp på BUP. Antalet inlagda barn ökade med 50 procent under samma period.

– En markant ökning, säger Katarina Tydestam och konstaterar samtidigt att barnen bara blir fler.

När halvårsstatistiken för i år summeras i slutet av juni räknar hon med en fortsatt ökning. För några år sedan fanns den här patientgruppen inte alls, nu utgör de ensamkommande flyktingbarnen en stor andel av patienterna på BUP.

Inom öppenvården arbetar personalen på BUP med att ge barnen hjälp till självhjälp –en sorts hälsoskola. För individuella samtal eller grupppsykoterapi hinns helt enkelt inte med, berättade psykolog Kenjiro Sato i förra veckans Malmö Fria.

Nu behövs mer kunskap om hur de här barnen ska behandlas, tycker Katarina Tydesten.

– Eftersom det är en ny patientgrupp med så speciella omständigheter så behövs det mer kunskap och mer utveckling runt hur man ska behandla dem och mer samverkan med Migrationsverket, socialtjänsten och de som ansvarar för boendena, både de privata och inom kommunen.

Därför flaggar personalen på BUP nu för att de behöver förtydliganden kring hur de ska arbeta med den nya patientgruppen. Bland annat rör det sig om mer samarbete med de boenden där barnen vistas under tiden de väntar på besked om de får stanna i Sverige eller om de ska tillbaka till sitt ursprungsland alternativt till första asylland för att söka asyl enligt Dublinkonventionen.

Vad är det svåraste i behandlingen av de här barnen?

– De är ensamma, väldigt traumatiserade och man vet inte hur deras framtid ser ut. Att kunna inge hopp till någon som inte vet om de får stanna eller om de ska skickas tillbaka till ursprungsland eller första ankomstland är svårt.

Paula Aracena som arbetar som handläggare på ett boende för de ensamkommande flyktingbarn som mår sämre och behöver mer stöd än andra, suckar över situationen. Personalen på BUP har inte tillräcklig kunskap om flyktingbarnens bakgrund eller vilken behandling de behöver. En del av barnen är till exempel analfabeter och har levt som gatubarn. Hon konstaterar samtidigt att utgångsläget för att behandla barnen är långtifrån gynnsamt:

– Den läkande processen kräver att det finns en trygghet. Men när vissa har utvisningsbeslut hängande över sig och vet att polisen kan komma och hämta dem när som helst, då finns inte den grunden.

För några veckor sedan larmade kommunstyrelsen i Malmö stad i ett brev till regeringen om att kommunen inte längre mäktar med att ta hand om alla de ensamkommande flyktingbarn som kommer. Malmö är en av fem ankomstkommuner i Sverige, det betyder att barnen först kommer hit, sedan är tanken att de ska placeras ut vidare på boenden i andra kommuner runtom i landet. Detta ökar pressen på Malmö att ordna omhändertagande, vård och boende för ett stort antal barn, menade kommunstyrelsen i brevet till regeringen. Snart kan antalet barn komma att öka ännu mer, enligt Paula Aracena.

– Det kommer alltid fler runt midsommar och jul. Varför vet vi inte, men så har det varit hittills.