– Det är väldigt akut för många av barnen är suicidala, de har självskadebeteende och mår väldigt dåligt. Vi måste göra någonting. Detta fungerar, det är inte lösningen men det är lindring, säger Kenjiro Sato, psykolog på BUP.

En stor andel av de barn som ligger inlagda på BUP är just ensamkommande flyktingbarn, runt hälften, säger Marie-Louise Lundberg som är enhetschef för teamet som arbetar med krigs- och tortyrskadade.

Avdelningen har svårt att hinna med att behandla alla barn som behöver hjälp, att hinna ge vård inom den förstärkta

vårdgarantins 50 dagar är tufft, säger Kenjiro Sato.

– Vi har för många, konstaterar han.

Därför arbetar personalen på BUP nu med en metod som går ut på att barnen får utbildning i hur de själva ska lära sig må bättre. En sorts hälsoskola där barnen får konkreta råd om hur de ska hantera flashbacks och mardrömmar och hur de kan göra för att sova bättre.

– Vi hinner inte ha individuella samtal eller gruppsykoterapi för dem som vi har för barn med uppehållstillstånd, säger Kenjiro Sato.

Verksamheten är av akut karaktär, förklarar han. För personalen på BUP vet inte hur länge barnen stannar, de kan bli placerade i en annan kommun eller tillbakaskickade till något annat land när som helst. BUP har visserligen fått en förstärkning med en extra psykolog för år 2010 men personalen har ändå svårt att hinna med.

Och för de flyktingbarnen själva är det inte heller enkelt att arbeta långsiktigt för att må bättre eftersom de ofta mår dåligt inte bara av upplevelserna från hemlandet och från flykten, utan också beroende på den situation de befinner sig i Sverige när de inte vet om de kan stanna kvar i landet eller om de ska bli tillbakaskickade till sitt hemland.

– Det är en otrygg och oviss situation eftersom de vet inte om eller hur länge de kan stanna här, det är påfrestande, säger Kenjiro Sato.

Han beskriver arbetet med barnen som att ”bromsa och gasa”. Barnen vill ofta inte minnas vad de varit med om. De trauman från våldtäkter och misshandel som barnen bär på gör att det inte är bra att pusha dem att berätta och minnas allt de varit med om, förklarar han. Då finns risken att barnen får en psykotisk reaktion och försöker ta livet av sig.

– Man kan inte bara öppna ett sår som kommer att blöda.

Men när barnen öppnar sig arbetar personalen för att bekräfta dem för att de ska inse att de reagerar normalt i en onormal situaiton.

Barnen tränar också tai chi när de är på BUP. För att göra någonting med kroppen, traumat sitter också i kroppen, resonerar han.

– De måste också också lära sig att hitta en trygg plats i sig själva även om det är svårt. Men vi försöker säga att ”det finns i ert minne en plats där ni känner er trygga och glada, den finns i era tankar och i er kropp och ingen kan ta den ifrån er”. Det är viktigt att de tar fram det här så att inte bara det andra upptar tankarna, säger Kenjiro Sato och medger att det inte är det lättaste när barnen inte vet om de kan stanna i Sverige utan i stället oroar sig för att polisen ska komma och hämta dem och de ska bli utskickade ur Sverige.

Men allt är inte bara tungt, påpekar han. Vissa fysiska muskelövningar framkallar glada miner.

– När de ska spänna vissa delar av kroppen så skrattar de jättemycket. Det ger oss hopp.

Han tror att hälsoskolan gör nytta även om de bara kan erbjuda lindring, utvärderingar som personalen gjort med barnen visar att de tycker att de mår bättre.

– Ja, det är ju unga killar det här, de ska ju egentligen vara ute i livet och hoppa och förälska sig. Men de har sett sina föräldrar, syskon och grannar bli mördade och misshandlade och de har själva blivit våldtagna och misshandlade.