– Tänk dig, det var människor som dog i protesterna, säger Annick Sjögren upprört. Det var en dumhet utan gräns. Man ska inte provocera i onödan och leka med andras symboler. Jyllands-posten kan starta en diskussion om yttrandefrihet på ett annat sätt. De är danskar så de kan ta en dansk flagga och exempelvis kleta bajs på den, men man tar inte sin grannes flagga.
Annick Sjögren är docent i etnologi – läran om människors beteende – och nyligen pensionerad från Södertörns högskola. Hon konstaterar krasst att Jyllands-posten, som publicerade karikatyrerna på profeten Muhammed i början av året, är med och delar på ansvaret för flera människors död. Det tror hon inte att redaktionsledningen räknade med när de bestämde sig för att publicera bilderna. Men det blev resultatet och en sådan kulturell aningslöshet har vi inte råd med nu. Eftersom det som händer i en del av världen snabbt får konsekvenser även i andra delar.

För Annick är nyckeln till fred och harmoni i en globaliserad värld interkulturellt lärande. Därför har hon varit med och startat en lärarutbildning med interkulturell profil på sin gamla högskola. Utbildningen startade hösten 2002 och har omkring 700 studenter. De första examineras till jul. Syftet är att rusta de blivande lärarna för mötet med ett mångkulturellt klassrum där det finns elever vars ursprungsländer kanske för krig mot varandra.
– När det var bombdåd i Palestina blev det bråk på skolgården i Fittja. Folk här är i ständig kontakt med vänner och släktingar i hela världen. Vi måste prata om vad som händer i världen i klassrummet och även på dagis. Vi måste visa att det finns många olika perspektiv, säger hon.
De blivande lärarna ska just lära sig att anta olika perspektiv för att få eleverna att bli toleranta och visa respekt för varandra. I slutändan handlar det helt enkelt om att utrota vardagsrasismen och att undvika kulturella klavertramp á la Jyllands-posten, påpekar Ann- ick Sjögren bestämt.
Men klavertrampen behöver förstås inte vara av den magnituden att de blir världsnyheter under en hel vår för att göra skada. Att exempelvis dagligen i klassrummet känna att de värderingar man har inte är accepterade gör ont och är mer förödande för ungdomars självkänsla än en enskild händelse, anser Annick. Och hon har höga förväntningar på de blivande interkulturella lärarna.
– De måste lyckas för vi måste komma till rätta med utanförskapet. Vår stora utmaning är att få ungdomar över hela världen att känna sig accepterade. Lyckas vi inte få ett samhälle utan utanförskap blir det ökade psykiska besvär, fler svartjobb, ökad kriminalitet och risk för terrorism.

Annick Sjögren är född i Frankrike. Hon kom till Sverige med man och två barn i mitten av 1960-talet och hon känner igen känslan av att inte accepteras, trots att hon upplevde att hon och hennes man kom från en privilegierad invandrargrupp.
– Du är fransyska, så charmerande sa alla. Men jag är först kvinna, mor, maka, etnolog och sedan fransyska. Det förvränger vår identitet när för mycket relateras till vårt etniska ursprung.
Annick har alltid strävat efter förståelse och respekt med målet att världen ska fungera bättre och hennes väg har varit den akademiska.
I Frankrike studerade hon statvetenskap och i Sverige har hon läst etnologi. Docent blev hon 1994.
– Jag har velat förbättra världen på det sättet. Jag är ingen socialarbetare. Vi är alla olika.
Hon var med och startade Mångkulturellt centrum i Botkyrka i slutet av 1980-talet och har arbetat där med integrationsfrågor i 15 år. Hon har också studerat kulturella skillnader men är väl medveten om att det av vissa anses kontroversiellt. Det finns nämligen olika uppfattningar om huruvida kulturella skillnader mellan exempelvis människor från olika länder existerar eller inte. Bland andra förra regeringens integrationsutredare Masoud Kamali tror inte på idén om någon gemensam kultur för människor från samma land eller folkgrupp.
Han anser också att föreställningen om kulturella skillnader är kontraproduktiv. Den befäster bara rådande diskriminering av personer med utländsk bakgrund. Det beror på att det gör det möjligt att bortförklara segregering med att de har en annan kultur.

Men för Annick Sjögren är det en självklarhet att kulturella skillnader finns. Det är också en kunskap som vi behöver för att förstå vad som händer. Enligt Annick Sjögren är det exempelvis i vissa kulturer särskilt viktigt med en hög utbildning. Många av bland andra de unga iranier som läser till ingenjörer på KTH eller till läkare på KI har höga förväntningar på sin yrkeskarriär. De har dock svårt att få arbeten på en diskriminerande arbetsmarknad efter färdiga studier. Att vara väldigt nära ett mål men inte lyckas är frustrerande, särskilt om det finns kulturella förväntningar, anser Annick Sjögren.
– Det finns ett tak och de blir förödmjukade gång på gång. Hur skulle du reagera då?

Men i praktiken får ändå integrationsutredare Masoud Kamali rätt när han hävdar att uppmärksammandet av kulturella skillnader bara befäster rådande diskriminering, på- pekar Annick.
Hon menar att så länge det per automatik är den svenska kulturen som är rätt och de andra ska integreras in i rätt kultur, så är det bättre att inte betona kulturella skillnader.
– Vi har inte utvecklat någon fingertoppskänsla ännu så det riskerar bara att bli mer av ett uppdelande av vi och dem. Vi måste få en mer öppen inställning till våra medmänniskor och tänka: Jag vet inte vad som är bäst för dig.
Något som vi tyvärr inte är så bra på i Sverige, påpekar Annick Sjögren suckande.
– Många svenskar lockas av exotism och reser gärna utomlands, men det finns en brist på djup respekt för människor som är annorlunda. Det gör att många invandrare blir bittra och frustrerade.

Men det handlar inte om någon direkt fientlighet utan är snarare fråga om rädsla för det som är annorlunda. Annick Sjögren menar att det tyvärr finns inbyggt i vårt svenska system med eftersträvande av konsensus. Ett system som fascinerade henne när hon kom hit men som hon har insett absolut har en baksida. Systemet kräver likriktning.
– Du måste anpassa dig. Vi tror att vi vet bäst. Vi ger bidrag och rinnande vatten, men om det inte finns respekt spelar det andra ingen roll, säger Annick Sjögren, och önskar att insikten om en ny integrationspolitik kommer.
– Vi har stora utmaningar framför oss. Sverige kommer aldrig att bli vad det har varit, men det gäller att behålla och förvalta det som är bra och ta till sig av det som är nytt. Integration handlar om olika delar som ska passa in i varandra. Även urbefolkningen ska integreras, lika mycket som de nyanlända. Jag är ganska pessimistisk, men jag hoppas att jag har fel, säger hon och ler.