Att Malmö är en spännande och vital stad vill många broschyrer och reklamfilmklipp om staden få oss att tro. I sådant material kan man till exempel se bilder av människor som gör parkour hopp mellan byggnader eller Malmöflickorna som hoppar mot himlen med sina röda bollar framför Öresundsbron, i strålande solsken.

Då jag stod stilla på en kaj vid Malmö högskola hörde jag från en öppen turistbåts högtalaranläggning den numera slitna berättelsen om Malmö upprepas över vattnet. Historien om Malmö, tidigare en trist och grå industristad, och hur denna stad på kort tid omvandlats till en kreativ och intressant kunskapsstad ekade i hamnbassängen.

Det finns berättelser om staden som är sprungna ur något annat än en vilja att marknadsföra den. Som Oskar Ponnerts Norra Grängesbergsgatan. Både en blogg och en bok, Norra Grängesbergsgatan: Lätt Malmös coolaste gata.

Kan man se boken Norra Grängesbergsgatan: Lätt Malmös coolaste gata som en ny form för kulturell produktion i Malmö?

Kulturell produktion. Vad är det jag säger? Det verkar som om jag själv blivit smittad av ett i dag allt vanligare sätt att tänka; kultur som blir till en produkt, funderar jag efter att berättelsen om Malmö ekat klart i hamnbassängen. I dag talar fler och fler aktörer om kulturekonomi, om konsten att fånga osynliga värden. Kanske var det just från denna kaj som fartyg och mekaniska räknemaskiner exporterades under förra seklet?

När Malmö under 1900-talet räknades som industristad producerades här mestadels varor för konsumtion inom landet. I Malmö tillverkades det damkappor, strumpor, slipsar, underkläder, skjortor, blusar, skor, choklad och konfekt, konserver, kakaopulver, emballage till choklad, konfekt och konserver, hushållsartiklar i koppar och aluminium. Förutom fartyg och mekaniska räknemaskiner som gick på export.

Genom Oskar Ponnerts bok och blogg om Norra Grängesbergsgatan får jag veta att det på gatan i dag säljs möbler, lampor, mat, musik, bildäck. Man kan klippa håret eller lämna in sin bil i någon av de många bilverkstäderna. Jag får veta av bloggen/boken att det på Norra Grängesbergsgatan bakas Naznaz bröd som exporteras till Danmark och att det kanske tillverkas strössel i en strösselfabrik.

Och stärkelse, inte att förglömma, som produceras till livsmedelsindustrin i en fabrik vars riskzon nu plötsligt har minskats. I och med den minskade riskzonen kring Stadex kan fler verksamheter också ges tillstånd från kommunen att utöva sina aktiviteter i lokaler på Norra Grängesbergsgatan. Sedan länge hör ateljéerna, replokalerna och kulturföreningarna till gatans verksamheter. Men dessa omnämns inte av Oskar Ponnert. Jag får intrycket av att de musikföreteelser och designprylar på Norra Grängesbergsgatan som Ponnert kommenterar har valts ut eftersom han uppfattar dessa företeelser och prylar som exotiska, som till exempel en ”telephone table lamp med fisk” eller ”marängliknande sovrumsmöbler”.

Gatan har blivit en blogg. Bloggen har blivit en bok. Och gatan har nyligen utsetts till ett kulturarv av Malmö stad. En gata är mediet för en författare. Bloggen är mediet för en författare. Boken är mediet för en författare. Kulturarv är ett instrument. För vad och i vilka syften?

År 2007 börjar Oskar Ponnert att blogga om denna gata som han dagligen åker igenom på väg till sitt arbete. Att vistas på en plats under flera år och uppmärksamt följa vad som sker, utifrån det man själv ser, och dessutom dela med sig av materialet på en blogg är generöst. Men vad händer med gatan och med berättelserna från gatan?

Det uppstår vardagspoesi då Oskar Ponnert beskriver tre bärgningsbilar i området. Han publicerar sina fotografier av dessa tre fordon. Det är också roligt att se hans fotografier av tre brödbilar i området. Algots bröd, Eriks bröd och Oves bröd. Han iakttar och fotograferar även ett bananskal som kastats på gatan. Några dagar senare dokumenterar han åter bananskalet som ligger i samma position, men nu som en platt, mörk formation mot asfalten. På vintern skapar han förväntningar kring en snöhög. Den gråsvarta snöhögen smälter undan och Oskar Ponnert frågar sig själv och samtidigt även dem som läser bloggen vad som kan tänkas komma fram ur denna hög. En utmärkt fråga för en blogg, eftersom man kan uppdatera bloggen om man vill i takt med att snöhögen smälter.

Det finns en längtan kopplad till denna gata och stora förväntningar på gatan. Oskar Ponnert verkar lida av hatkärlek. Han skriver att gatan är en våt dröm för stadsplanerare och arkitekter i samband med att han beskriver en nyupptäckt grön skylt med en pil som pekar nedåt marken med texten ”designfenomen på stan”. Vi får veta att Oskar Ponnert är allergisk mot all överanvändning av ordet design och att han snarare önskar att man talar om Norra Grängesbergsgatan som integrationsfenomen.

I boken Norra Grängesbergsgatan: Lätt Malmös coolaste gata skriver Oskar Ponnert att gatan själv ska få tala, på sitt alldeles speciella gatuspråk. Gatan är en ickegata, som inte gör anspråk på tankeutrymme, inte heller bloggutrymme eller internetutrymme, skriver han i bokens introduktion som är daterad augusti 2007. Att gatan inte gör anspråk på tankeutrymme stämmer naturligtvis inte, varken då eller nu. Men nu, tre år efter att bloggen startade, genererar ”Norra Grängesbergsgatan” förstås fler träffar vid en sökning på internet.

Jag tycker om beskrivningarna av händelser på gatan som inte har med stavfel eller syftningsfel att göra. Skyltar är ett kärt tema för Oscar Ponnert. Bloggen fortsätter efter att boken är utgiven. Då jag tidigt på morgonen den 27 maj 2010 skriver denna text ser jag på bloggen pinfärska bilder på ett flertal obegripligt utställda varnings- och förbudsskyltar. Det är roligt.

Vad jag däremot blir riktigt upprörd över är Oskar Ponnerts fixering vid syftningsfel och stavfel på skyltar och banderoller som kantar gatan. Det är syftningsfel på menyer och felstavade lappar på närlivs som han uppmärksammar. Jag undrar vad de personer som står bakom skyltarna säger om exponeringen av sina skyltar på bloggen och i boken? Till vem riktar sig bilderna på dessa skyltar? Vi vet nog alla att det svåraste som finns är att urskilja nyanserna i ett för oss nytt språk. Vem ser stavfelen på skyltarna och vem skrattar åt stavfelen? Tycker någon av skyltmakarna att det är bra att deras skyltar är med i bloggen och i boken? Får de kanske fler kunder till sina respektive affärer?

Om Oskar Ponnerts syfte med boken nu är att låta gatan tala, så får han inte glömma att det också finns en levande människa bakom skyltarna. Jag har svårt för att se att en enskild person står bakom en banans förruttnelseprocess. Likadant med den smältande snöhögen. Sådana objekt fotograferade i sina respektive processer fungerar som gatans språk. Men då jag läser boken försätts jag i ett begär att få veta vad personerna bakom skyltarna säger om deras indirekta medverkan i bloggen och boken.

Inte heller får jag veta hur det gick till när ljusskylten med bokens logga Norra Grängesbergsgatan: Lätt Malmös coolaste gata skapades och hur det gick till när den placerades på husfasaden mitt emot matstället Malmös king. Alla ord på ljusskylten är rättstavade. Men vad syftar den till? Troligtvis är skylten en del av marknadsföringen av bloggen, boken och författaren.

Vad har då hänt med bilden av gatan tre år efter att Oskar Ponnert började blogga om den? Norra Grängesbergsgatan har blivit ett kulturarv. Malmö stad har på sin hemsida utsett stadens kulturarv som visar sig vara både kända personer och berömda platser i alfabetisk ordning, ett växande digitalt arkiv från A-Ö. Jag förvånas över att levande personer som Mary Andersson är ett kulturarv liksom Marjaneh Bakhtiari och Wilmer X. Vet de om det? undrar jag. Vad tycker de i så fall om att vara del av en lokal kulturkanon? Är detta en kombination av varumärkesbygget av staden och några av dess artister (vars romaner utspelar sig i Malmö eller vilkas musik förknippas med Malmö)? Jag noterar också att ”kunskapsstaden” är inkluderat i kulturarvet, men inte ”industristaden”.

Vad är ett kulturarv? Varför ett växande digitalt kulturarvsarkiv i Malmö just nu? Jag gissar att det har att göra med byggandet av varumärket Malmö. Eller finns det en koppling till att FN-organet Unesco 2003 antog en konvention för skydd av det immateriella kulturarvet (Convention for the Safeguarding of the Intangible Cultural Heritage)? Till skillnad från Unescos världsarvskonvention från 1972 som kom till för att skydda det materiella natur- och kulturarvet, det vill säga. Det immateriella kulturarvet beskrivs istället som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter – liksom tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser, läser jag på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen.

I det internetbaserade arkivet Kulturarv Malmö finns Norra Grängesbergsgatan under bokstaven N. Här finns lästips på böcker och artiklar över området. Allt ifrån akademiska uppsatser till artiklar i stadsdelstidningen. En guldgruva för forskare eller den intresserade allmänheten.

Men tyvärr har de som har hand om sidan låtit Oskar Ponnert både illustrera sidan med en bild och skriva presentationstexten, här ett utdrag:

”Man kan passera på cykelbanan eller i bil, man kan ha ett ärende möjligen, men man kan liksom inte vistas på Norra Grängesbergsgatan. Det råder en kärv loser-stämning, det luktar utanförskap och dåligheter. Men samtidigt som det är fult, skitigt och elakt, så puttrar lite varstans i kvarteren essensen av den entreprenöranda som bygger staden underifrån. Norra Grängesbergsgatan är en gata full av liv och aktivitet. Den nya staden finns här, fast iklädd en gammal kofta. En gammal tung och unken, lånad kofta.”

Bilden visar en felstavad banderoll på fasaden till en möbelaffär. På banderollen är ordet möbler felstavat. I dag är banderollen på fasaden till möbelaffären på gatan utbytt och rättstavad, men inte fotografiet som visar den felstavade banderollen som får representera Norra Grängesbergsgatan som kulturarv.

Jag hoppas att Oskar Ponnert ser sig själv som en del av det skitiga och elaka han beskriver. Och hur hänger det egentligen ihop med stadens integrationspolitik att presentera gatan med en felstavning?