Vid en första anblick kan detta sent påkomna framlyftande av nationaldagen verka en smula paradoxalt eftersom nationalstaten under lång tid börjat förlorat i auktoritet och inflytande. Men egentligen, å andra sidan, kanske det kanske inte alls är så paradoxalt att Sverige försöker ge denna tidigare lätt bortglömda dag ny status. Som historikern Erich Hobsbawm uttrycker det någonstans, blir identiteten viktig att försvara först när den inte längre uppfattas som självklar.

Runt om i Europa verkar de nationella identiteterna vara hotade och alldeles särskilt hotad verkar den danska identitetens kärnvärden av demokrati och jämställdhet vara. Och det starkaste argumentet för det där svenska kungahuset som nu i juni firar triumf sägs ju vara dess funktion som symbol och marknadsföringsverktyg för landet.

Även globaliseringsforskaren Saskia Sassen är inne på samma spår när hon lyfter fram det något paradoxala i att det nationella på många sätt stärkts på ett retoriskt plan samtidigt som nationalstaterna varit med och utformat en politik som undergrävt den egna makten. En drivande tes i hennes tegelstenstjocka bok Territorium, Makt och Rättigheter är just att globaliseringen inte ska ses som ett utifrån kommande hot utan snarare som något som vuxit fram inom de nationella institutionerna. Den ekonomiska globaliseringens snabba framväxt har krävt en teknisk och rättslig infrastruktur som bara kunnat växa fram inom de nationella kanalerna. Den nyliberala politiken, med utförsäljning och konkurrensutsättning av offentliga funktioner, som allt fler stater anammat sedan 80-talet har på samma gång ökat kraften i den ekonomiska globaliseringen och minskat de enskilda staternas makt och inflytande. Men Sassen menar hoppfullt att utkrävandet av makt och rättigheter hos missgynnade grupper på samma sätt borde kunna ske inom de nationella kanalerna, utan att invänta en global stat eller regering. När mänskliga rättigheter åberopas i en nationell domstol innebär detta i viss mån en slags avnationalisering av makten. Ett exempel på detta är den lag som för ett antal år sedan infördes i Sverige där människor med uppehållstillstånd men ännu utan medborgarskap tillåts rösta i de lokala valen.

Ett annat alldeles färskt exempel från den gångna våren är ett förslag som varit ute på remiss om att barn till gömda flyktingar ska tillåtas att gå i svensk skola. Det sker redan i dag att gömda flyktingbarn går i skolan, men detta tvingar i sådant fall rektorn att bryta mot lagen, eftersom han eller hon har skyldighet att rapportera om misstänkta barn utan sina papper i ordning. Naturligtvis är förslaget ett stort steg framåt eftersom de nuvarande reglerna tvingar den enskilda rektorn att bryta mot lagen och att FN:s barnkonvention också fastställer alla barns rätt att gå i skola. Två exempel där de fasta banden mellan nationen, medborgarskapet och rättigheterna sakta börjar tänjas på. Och visst känns det som betydligt modernare förändringar av den nationella institutionen än försöket att markera betydelsen av en blek nationaldag som ändå ingen firar eller kommer håg varför den borde firas och som kanske mest av allt innebär några minuters ytterligare exponering till ett ännu blekare och omodernare svenskt kungahus.

En blek nationaldag som ingen firar eller kommer håg varför den borde firas.