– Jag tänkte på Alissa och Emelie hela tiden, säger Zahir Mohammad som nyss kommit hem från Jordanien till lägenheten vid Triangeln i Malmö.

Vi sitter i vardagsrummet och han håller sin och flickvännen Emelie Nilssons nu fyra månader gamla dotter Alissa i famnen. För två dagar sedan kom Zahir Mohammad hem från Jordanien med uppehållstillståndet i fickan. Och även om han och Emelie är glada nu, med uppehållstillståndet ordnat och familjen återförenad, så är de samtidigt frustrerade:

– Jag hoppas verkligen att de ändrar den här regeln, jag vill inte att fler människor ska behöva uppleva det här, säger han.

För det var två tunga månader i Jordanien, berättar han. Under tiden där hade han svårt att vara glad och umgås med sin familj där, han kände sig deprimerad och tankarna var hela tiden hos familjen hemma i Malmö.

– Det var jobbigt på alla sätt, konstaterar han.

Zahir Mohammad tvingades åka till sitt hemland Jordanien för att ansöka om uppehållstillstånd på svenska ambassaden i Amman. För även om han har rätt till uppehållstillstånd i Sverige via anknytningen han har till flickvännen Emilia och deras gemensamma dotter, så säger regelverket att ansökan ändå måste göras från ursprungslandet.

Det här är en formalitet som kan ta tid, ett halvår, ibland upp till ett år. Zahir Mohammad hade tur, hans ärende tog bara två månader.

När Dan Eliasson, Migrationsverkets generaldirektör, hösten 2007 skrev till regeringen om behovet att göra en översyn av och ändra de här reglerna, tryckte han i sin skrivelse på att familjer inte ska behöva splittras och att barn behöver båda sina föräldrar. Nu, två och ett halvt år senare, för Zahir Mohammad fram samma argument:

– Migrationsverket verkar inte tänka på människorna i de här fallen. Små barn behöver två föräldrar, säger han och tittar på

dottern Alissa.

När Zahir Mohammad tvingades lämna henne för att åka till Jordanien och ansöka om uppehållstillstånd i Sverige var hon bara sex veckor gammal. Det gjorde ont att åka, och ont att komma hem. För när Zahir Mohammad återsåg dottern efter två månader kände hon inte igen honom.

– Så var det. Hon skrattar bara med sin mamma nu, berättar han.

Och tillägger sedan att det är tur att hon ändå är så pass liten – hon kommer förmodligen inte ihåg det hela när hon blir större, hoppas han.

– Och det är också tur att det inte tog längre tid. Tänk om jag varit borta en månad till, då kanske jag själv inte hade känt igen henne.

Både han och Emelie Nilsson känner att Migrationsverket inte tog dem på allvar. Trots att de gjorde allt för att visa att de var ett par på riktigt och skickade in allehanda intyg om att de hade barn tillsammans. I vintras innan Zahir for till Jordanien skickade Emelie Nilsson in ett sista vädjande brev för att få dem att ändra sig och låta honom ansöka om uppehållstillstånd från Sverige.

– Jag skrev i slutet på brevet med stora bokstäver att ”Zahir behövs här hemma”, berättar hon.

Men det hjälpte inte, hon fick i stället tillbringa två månader ensam med dottern.

– Jag var nervös när han skulle åka. Hur skulle det gå? Man behöver vara två i början, och få stöd av den andra föräldern, säger hon.

– Ja, det kändes stressande eftersom det var en så ny situation. Vi hade precis fått barn och det som var jobbigast var att inte veta hur lång tid det skulle ta – det kan ju ta mellan två och sex månader, säger hon och tillägger att det också var tråkigt att Zahir skulle missa så mycket av dotterns utveckling.

Men tur som var är Alissa ett snällt barn, hon somnar utan knot när Emelie bär in henne till barnsängen.

– Men tänk om hon inte hade varit så snäll, säger Emelie och kikar på Zahir.

Nästa vecka:

–Läs vad ansvariga myndigheter har att säga om reglerna.

– Lagändring på gång?