Anita Dorazio började arbeta med att hjälpa flyktingar och asylsökande för 25 år sedan. Hon startade bland annat den första vårdmottagningen för papperslösa flyktingar i Sverige och var med och bildade Asylkommittén och stiftelsen Humanitas. Som 74-åring arbetar hon fortfarande aktivt med frågorna och sitter bland annat i styrelsen inom Läkare i världen. När hon får frågan om vad som har förbättrats sedan hon själv satte sig in i asylfrågorna, suckar hon.

– Ingenting, säger hon. Jag tycker bara att det har försämrats. Förut kunde människor söka asyl i svenska besittningar, konsulat och ambassader. Man har öppnat gränserna, säger man, men det är ju bara för medborgarna. Och sedan den nya utlänningslagen trädde i kraft 2006 har humanitära skäl hårdnat så till den milda grad att du ska deporteras i vilket skick du än är.

Hon hoppas nu på ett regeringsskifte och att Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver igenom mer radikala lösningar i den svenska politiken. Som att papperslösa flyktingar ska få amnesti till exempel.

– I stort sett har det varit Moderaterna och Socialdemokraterna som har gått ihop och drivit flyktingpolitiken i Sverige. Men småpartierna har hela tiden satt sig upp emot dem, så även om Socialdemokraterna inte hänger på så kan Vänsterpartiet och Miljöpartiet ha chans att driva igenom sina frågor, säger hon.

Det rödgröna blocket har ännu inte kommit överens om en gemensam migrationspolitik, utan varit tvungna att lyfta diskussionen till partiledarnivå. Det är bland annat frågan om amnesti för papperslösa som splittrar blocket. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver frågan medan Socialdemokraterna tycker att det borde vara individuell prövning. Socialdemokraterna kan inte heller ge besked om hur de ska agera när det gäller regeringens instiftade regler om försörjningskrav för arbetskraftsinvandring, som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill riva upp efter valet.

Alliansen säger sig driva en mer enig migrationspolitik med arbetslinjen i fokus. Försörjningskravet ser de därför som ett rimligt krav som stärker arbetslinjen. Ordning och reda i migrationspolitiken jämfört med oppositionen, säger de, men några riktiga valfrågor blir det inte av något av partiernas migrationspolitik.

Madelaine Seidlitz, flyktingansvarig på Amnesty, tror att det beror på att det är en väldigt komplex fråga. Och det ligger till grund för att mycket av politiken har överlappats av juridik vilket hon tror kan vara negativt.

– Det finns en tendens med det juridiska systemet som gör att alla skyller på varandra. Myndigheter och domstolar skyller på lagstiftare, och politiker bollar tillbaka ansvaret. Där skulle vi vilja se att man tar mer politiskt ansvar även i Migrationsdomstolarna. Inte att de går in i enskilda fall och säger att man har dömt fel men om det visar sig att en tolkning är fel så måste ju lagstiftaren gå in och ändra lagen. Även om det är ett juridiskt system så finns det fortfarande ett politiskt ansvar. Det har blivit väldigt konstigt i flera avseenden. Till exempel kan man inte fråga UD om det är väpnad konflikt i Irak utan det ska Migrationsdomstolen bestämma, säger hon.

Amnesty skulle helst vilja man ser över hela regelverket istället för att det blir till ett lapptäcke.

– Det skulle kunna skapa en röd tråd och göra logiskt tänkande hållbart i processen. Nu ska man göra en ny utredning då man ska titta på krångliga paragrafer men inte ens då kan man titta över det fullt ut, säger hon.

Men Fredrik Beijer, chef för Asylprövningen på Migrationsverket, tycker att det i dag fungerar bra och undrar om en översyn är nödvändig.

– Det är relativt nyligen det gjordes en översyn av regelverket, för bara fem år sedan. Nu har man också implementerat ett antal nya direktiv senast i år. Vi kan se vissa teknikaliteter, att lagstiftaren har missat någon detalj, men då påtalar vi det. Jag ser inget behov av att se över hela regelverket, säger han.