Staten kan inte heller garantera rättvisa
Just nu sprids nyheten att barn i olika kommuner har avsevärt olika möjligheter att få träffa en kurator på skolan. Och alla vet vi att denna typ av olikheter presenteras på löpande band i våra medier. Ofta är det parter i målet som tar initiativet till undersökningen och den massmediala spridningen. Vi förväntas ropa ”orättvist, staten måste gå in och reglera!” Det kan gälla antalet barn i dagisgruppen, antalet poliser i kvarteret, närhet till ambulans, köer till kirurgen och så vidare i långa rader. Ja, egentligen gäller det nog så gott som all service som faller under det kommunala självstyret.
En annan orättvisa som många brukar peka på är den kommunala skatten. Varför ska vi i Ljusdal behöva betala mer skatt än de i Djursholm eller, än värre, mer än de i grannkommunen Bollnäs?
Och visst finns det mycken orättvisa i Sverige. Det är inte skatten utan snarare inkomsterna som är värst vad gäller Ljusdal och Djursholm. Men en del orättvisor är faktiskt självpåtagna. En kommun satsar på den kommunala musikskolan, en annan på att minska barngrupperna. En satsar på kuratorer, andra på skolvärdar eller snöröjning eller höga politikerarvoden. Det är ju det den kommunala demokratin handlar om, att de folkvalda ska göra skillnad.
Varför blir vi då så upprörda när nyheterna presenterar stora skillnader i landet? Det har flera orsaker. Ett är att vi går med ett inbyggt rättvisepatos som massmedia älskar att spela på. Skulle alltså alla beslut behöva tas i riksdagen så att allt blev lika? Det skulle det ändå inte bli. Villkoren i Norrlands inland skiljer sig väsentligt från villkoren i de kustnära storstäderna. Och bland annat därför vill nog lokalbefolkningen också få påverka hur servicen konfigureras.
Den främsta upprördheten har en helt annan orsak. Många människor får inte den grundläggande trygghet de behöver. Barn far illa i skolorna, folk knuffas ut på gatan, operationsköerna är skadligt långa och så vidare. Det är detta som borde uppröra. Inte att det är olika, utan att det på många håll är orimligt dåligt. Jag har inte så mycket emot om staten sätter minimikrav på kommunerna. Det har den ju faktiskt oftast gjort. Mininormen i försörjningsstödet är ett exempel. Socialtjänstlagen, LSS och skollagen. Alla dessa har krav på minimistandard. Problemet är att många kommuner inte följer kraven och att befolkningarna i dessa kommuner återväljer sina politiker, trots det.
Det finns ett stort demokratiskt underskott i vårt land – eller ett bristande engagemang, när det kommer till risken för höjda skatter. Just nu verkar i varje fall politikerna vara paniskt rädda för skattehöjningar. Men inget av detta blir bättre av ett centralstyrt samhälle. Inom de sociala vetenskaperna har man uppmärksammat betydelsen av att folk har en känsla för de sammanhang de ingår i (Kasam).
Den känslan är allt svårare att uppnå ju längre bort besluten fattas. Lokalt självstyre är av godo trots sina brister. Kräv inte mer statligt myndighetsutövande och fler centralstyrda institutioner, kräv solidaritet av era lokala politiker istället.
