Vad fan är hög standard egentligen?
Jag sitter och tittar ut på regnet och skatorna, genom fönstret på min kolonistuga i utkanten av Hjällbo, och tänker... Vad fan är hög standard? Här har scillan precis lämnat plats för påskliljorna och päronträdet knoppas. Det här är 37 kvadratmeter av himmelrike, och här skulle jag bosätta mig året runt om jag fick lov. Men så svensk jag är, följer jag reglerna och har ett annat huvudboende. Regeln kring kolonistugor finns enligt tradition för att bland annat hindra spekulation. Ursprunget är att tillhandahålla ett överkomligt sommarboende och odlingsmöjligheter för arbetarklassfamiljer. Så långt allting gott, men samtidigt är det ett resursslöseri att halva året ha en lägenhet som står tom och andra halvan ett litet hus som står tomt, i ett läge då det råder bostadsbrist.
Jag har en vän som äger en båt som han bor i fast han inte får, jag känner en annan som bor i sin ateljé fast han inte får, jag känner en tredje som ställt upp en liten manskapsvagn på en bondgård söder om stan där hon bor året om, jag vet en fjärde som tillbringar sommaren i ett tält i Hjällbo. I Gårda finns ett gäng som kämpar för sin rätt att bo enkelt och billigt i staden, i det som kallas otjänliga bostäder.
Gemensamt för de här individerna är viljan att sänka sina boendekostnader på ett kreativt sätt, och en önskan att leva enkelt, miljövänligt och jordnära. Livskvalitet och valfrihet för dem handlar om att äga sin egen tid, snarare om än om rätten att köpa loss en hyresrätt och sälja med snuskig vinst. Detta innebär inte att dessa människor inte utför arbete eller bidrar till samhället, utan snarare att de har kontrollen över vilket arbete de utför och för vem. De kanske är konstnärer, grönsaksodlare, frivilliga socialarbetare och så vidare.
I USA finns en gryende rörelse som kallas Tiny House Movement, som består av individer som själva bygger eller köper små hus på hjul. Ofta är det vackra minivillor på 10–20 kvadratmeter, inte sällan fullt utrustade och med veranda och sovloft. Husen kostar kanske några hundra tusen att köpa och ännu mindre om man bygger själv och återanvänder material. De passar utmärkt att ställa upp på grannens tomt. Resultatet är minimalt med boendekostnader, skötsel och resursuttag och maximalt med tid till bruk efter eget huvud.
Våra bostäder är en av de viktigaste grundbultarna i hur vi har låst fast oss i ett ohållbart samhälle. Spekulation har drivit upp kostnader. Enligt en pensionerad man i omställningsrörelsen i Göteborg var hans hyra i ungdomen ungefär en trettiofemtedel av inkomsten. Jag vet inte om det stämmer, men förmodligen var det en skillnad från dagens tredjedel eller hälften av inkomsten. De dyra boendekostnaderna gör att vi måste hålla fast vid heltidjobb även om jobben i sig kanske inte är hållbara, och sliter ut oss som människor. Normerna kring hög standard hindrar oss att se, att vissa människor trivs med dusch i källaren och att känna regnet mot båtdurken. Byggbolagens krav på vinst gör det ointressant att bygga billigt och kreativt.
Med en gnutta fantasi kunde man tänka sig enklare typer av byggprojekt för hemlösa, föränderliga vagnbyar, friare former av ekobyggexperiment på liten yta, boende i ateljeer och kolonistuger, båtar och baracker. Nya lägenheter med delande av dusch och andra ytor kunde bli vanligare.
Traditionen i till exempel Göteborg att städa bort allt som faller utanför bilden av den kliniskt rena eventstaden, behöver brytas, för det är så man bygger en otryggare omänskligare stad. Det är inte valfrihet. Det är inte hög standard.
