Huvudgatan 1 Sur var en livlig affärsgata och stadens naturliga träffpunkt. Nu har allt förändrats. Butikerna har förvandlats till gapande tomma ruiner och gatorna kantas fortfarande av högar med rasmassor. En del affärsinnehavare har lämnat meddelanden om var de håller till nu men det är många som inte har råd att bygga upp sin rörelse igen. Det gäller att ha uppsikt för de raserade byggnaderna kan när som helst falla.

Bakom ett stort rökmoln är en grävskopa i färd med att riva ett hus. Varje dag rivs ett tjugotal byggnader. Hus markerade med en rund ring med kryss och texten “demolicion” och “peligro” vittnar om alla andra som står på tur. Men då är det fortfarande många hus som ännu inte blivit inspekterade. Tusentals människor väntar på besked om deras hus ska rivas eller restaureras. Om man väljer att agera på egen hand kan man inte vänta sig att få ekonomisk kompensation efteråt.

Pensionärerna Fransisco Migueles och Maria Elena Benavides väntar på en ny bostad. Taket på deras hus har rasat in och det innebär en direkt livsfara att bo kvar. Under väntetiden har paret tältat på gatan utanför sitt gamla hus. De hoppades på att bli sedda och erbjudas en lösning. Men den enda hjälpen de har fått kom efter 42 dygn och är ett större och tåligare tält från Röda Korset som de nu har slagit upp på den öppna innegården till det gamla huset. Frustrationen över kommunens oförmåga att hjälpa till är stor bland Talcaborna.

– Jag tror inte jag orkar bo så här så mycket längre till, säger Maria Elena Benavides och visar madrasserna som ligger direkt på marken.

På nätterna är det bara sex grader varmt. Deras grannar har lämnat staden eller trängt ihop sig hos släktingar men Fransisco och Maria Elena vill inte lämna sitt hus, som även är deras enda ekonomiska trygghet.

– Jordbävningen har förändrat livet 180 grader. Inget är sig likt längre. Även om själva jordbävningen är över så är det nu effekterna av den kommer och det är de som gör mest skada. Talca har alltid legat långt efter när det gäller byggnation. Nu får vi betala för det, säger Fransisco Migueles.

Några kvarter därifrån lämnar tysken David Rau över burkar med blå målarfärg till familjen Berrios. Tillsammans med sina två kollegor i den lokala mäklarfirman Vivest Group har han skapat ett eget hjälpprojekt där de bygger hus åt de mest drabbade familjerna. Projektet föddes efter påtryckningar från bekanta i Tyskland som ville skänka pengar efter jordbävningen. Bakom honom står ett nybyggt enkelt trähus som nu ska bli familjen Berrios nya hem. Sedan jordbävningen har de bott hos en moster. Familjen blev erbjudna ett hus på 12 kvadratmeter av kommunen. Men för en familj på sex personer kändes det inte som en ultimat lösning. Via skolan där pappan i familjen, Guillermo, jobbar som fastighetsskötare kom de i kontakt Vivest Group. Företagets idé är att bygga billiga stabila trähus med enkel konstruktion. Tanken är att familjerna själva ska kunna förbättra eller förstora husen efter hand om de vill.

– Det är en kamp mot klockan eftersom vintern är på ingående. I den här regionen betyder det låga temperaturer och mycket regn, säger David Rau.

De flesta husen i området är gjorda av adobe, lersten, som löses upp i regn om de inte skyddas. Några veckor efter jordbävningen åkte Vivest Group till några av de kringliggande byarna och delade ut stora plaststycken som kan användas till att täcka raserade hus, tält och möbler. På många ställen var de den första hjälpen som kommit. Byborna hade varken sett till någon hjälporganisation eller representanter från kommunen.

– Problemet med kommunens hjälpinsatser är att de tar alldeles för lång tid. Många familjer har fått ett certifikat som säger att de är berättigade hjälp. Men sen händer ingenting mer, säger David Rau.

– Det största problemet vi brottas med är att få tag på snickare. Efterfrågan är nu så stor att snickarna bara väljer att arbeta för de som betalar mest. Det är också väldigt svårt att hitta byggmaterial. Det tar slut fort.

David Rau lämnar över borstar och rollers till äldsta sonen Jonatan i familjen Berrios. Ofta är familjerna själva delaktiga i byggprocessen. Jonatan kastar en blick mot en trasig stenvägg som är det enda som finns kvar av det nu rivna hundra år gamla huset.

– Jag hade bott i det huset hela mitt liv. Så det är klart att det är brutal förändring. Men det finns ju inget annat och göra än att vänja sig, säger han och rycker på axlarna.

Men ögonen avslöjar en stor sorg. Han har precis börjat skolan igen. Sommarlovet blev förlängt med mer än en månad. Tiotusentals elever fick vänta längre än så på nya tillfälliga klassrum då de gamla skolorna fortfarande ligger i ruiner.

I södra delen av Talca, på den lugna lilla gatan Pasaje Jerusalem, blåser någon i ett horn för att markera att det är dags för kvällsbön. Strax efter det har det samlats en liten grupp grannar framför en brasa. De flesta är kvinnor. Ända sedan jordbävningen har de träffats här varenda kväll. De sjunger, ber, tar nattvard, och pratar över en kopp kaffe eller några varma tortillas. För Hirma Roco har det blivit en ny vana att gå hit varje kväll.

– Vi samlas för att hämta styrka från varandra så att vi kan hantera rädslan, säger hon.

Många av kvarterets boende är äldre som bor ensamma. De har svårt att sova på nätterna och oroas av efterskalven, som förekommit så gott som varje dag sedan den stora jordbävningen. Men ur katastrofen har det växt fram en solidaritet som gör att grannar som knappt hälsade innan nu har fått en nära kontakt.