Litteratur

Drevet går. Om mediernas hetsjakt

En av de intressanta sakerna med Anders Pihlblads bok Drevet går är den sekundära berättelsen. I sin mission att berätta om det fenomen som i dagligt tal kallas ”drev” – när journalisterna jagar ett offer så att säga i flock – berättar Pihlblad också en annan historia. En om det Stockholm där alla känner alla. Journalister, politiker och makthavare är i mycket en och samma enorma bekantskapskrets. Givetvis försvårar detta medias bevakning av makten.

Pihlblad har vid ett tillfälle själv varit utsatt för ett mediedrev. I ett obevakat ögonblick blev han fotograferad när han festade loss på krogen med statsministerns närmaste medarbetare.

Det är ingen långsökt tanke att drevet mot Pihlblad i viss mån drevs av ett kollektivt dåligt samvete hos journalistkåren. De politiska journalisterna är ofta besvärande nära dem de ska bevaka, och att en av de egna blev fångad på bild när han bokstavligen kysste makten träffade givetvis en öm nerv.

Pihlblads bok är ett ambitiöst försök att förklara mediedrevets inre mekanik, och som sådant innehåller den en hel del matnyttigt. Problemet är att Pihlblad är en snäll kille, och han anstränger sig att inte behandla något av sina intervjuoffer oschysst. Tyvärr försvinner därmed en del av den nerv som hade kunnat driva den här boken.

Mediedreven är vår samtids krampaktiga försök att etablera en moral. Ibland missar man målet, ibland hycklar man, ibland är man på pricken. Tidningarna drivs framåt mellan allmänhetens längtan och journalisternas egen omoral. Dels i förhållande till sina offer, dels i metoderna journalisterna ibland använder.

När Pihlblad i sina intervjuer för boken försöker hävda en moral i sitt eget arbetssätt – ”gör inget ont” – missar han dock en del av problematiken och djupet i sin berättelse.

Där har vi också kärnan i journalistikens dilemma: är man för elak blir människor drabbade, är man för snäll riskerar man att jobbet inte bli gjort.