– Det mest positiva med den lesbiska och feministiska rörelsen är att det fanns en enorm tro på att vi kan göra något tillsammans, säger Eva Warberg, aktiv i Lesbiska feminister på 80-talet. Vi tog smällarna och framgångarna ihop. Det är en av de viktigaste erfarenheterna i mitt liv.

Vi möts på Kvinnofolkhögskolan där hon undervisar på Feministiska studier och Allmänna linjen. Framför sig på bordet har hon spridit ut bilder och urklipp från tiden med lesbiska feminister och från aktiviteter kring och i Kvinnohuset i Gamlestan.

En som var ensam i sin kamp – men gjorde något åt det – var gjuteriingenjören Allan Hellman. Som förste och länge ende person i Sverige berättade han om sin homosexualitet i media och utnämndes till Sveriges modigaste man. Hna blev utfryst i hemstaden Lysekil och flyttade. Redan 1951 startade han Friends club i Göteborg, det som kom att bli RFSL. 

RFSL har sedan starten arbetat politiskt för att tillvarata homosexuellas intressen. Efter hand också bisexuella, transpersoner och queera.

Under 70-talet startades grupper som Röda Bögar och Liga Lesbia. Röda bögar, som var feminister och socialister, är kända bland annat för svaret på KPMLr:s dåvarande ordförande Frank Baudes kritik mot homosexuella. På stadens väggar skrev man ”Frank Baude, vi älskar dig. Röda bögar”. De delade också ut priset Pillesnoppen till dem som fört en hedervärd kamp för homosexuellas rättigheter, och spred tidskriften Fjollan.

– De verkar ha haft så roligt och lät lusten finnas med som en politisk drivkraft. Jag tror att ett sånt sätt att förhålla sig till kamp är både nyttigt för en själv och för det politiska arbetet, i och med att det kan bli lättare att hitta nya vägar framåt i◊stället för att låsa sig i en negativ position. 

Därmed inte sagt att det inte kan vara lustfyllt att vara arg och skeptisk, kommenterar Queerinstitutets Olov Kriström, som håller studiecirklar i Intersektionell queermarxism på Göteborgs Universitet.

I sin form, som snarare är aktivistgruppens än institutionens, bedriver de folkbildningsarbete i queerfrågor.

–  Jag gillar när mer kollektiva processer sätts i rörelse, människor kommer samman och lär sig något nytt, när gemenskaper byggs och omformas och det i sin tur får andra saker att hända. En sådan händelse kan vara när Lesbisk Festival ordnades första gången, både som ett uttryck för en redan existerande kamp och som en plattform för något som skulle komma.

År 1974 bildades föreningen Liga Lesbia då en grupp kvinnor bröt sig ur RFSL Göteborg. Man ville organisera sig med den feministiska rörelsen, snarare än homorörelsen och jobbade mycket med performance, eller så kallade happenings. Till exempel slängde man surströmming i sexköpares bilar. 1976 fick Lesbisk front egna lokaler i ett kollektiv på Friggagatan 8. Samma år hölls en lesbisk konferens i Göteborg. Ett bidrag till stadens hbtq-utveckling var engagemanget i kampen för Kvinnohuset, som blev verklighet i Gamlestan 1978.

Eva Warberg hittade som 20-åring in i den lesbiska världen genom just Kvinnohuset. Hon damp ned rakt i planeringen inför Internationella kvinnodagen, och på den vägen är det. Musik och sång blev hennes uttrycksform och verktyg för kamp. Då tog hon starkt intryck av gruppen Kvinnoväsen, lesbiska kvinnor som spelade rock i gör-det-själv-anda. Evas musik kan man uppleva på Lesbisk Festival, som hålls i Göteborg i juni.

– Det hade stor betydelse för mig att se att det var möjligt att stå på en scen och sjunga lesbiska texter.

Eva Warberg tycker att fenomenet queer öppnat upp för nya allianser och rört om i feministiska och homopolitiska rörelser på ett konstruktivt vis och hon menar att det är viktigt att leta i utkanterna när man ska teckna historia. Lesbiska feminister är centrala i politisk hbtq-historia, i hela Sverige, men i samhället i stort har de hört till utkanten. Det är just en av de saker som hon kan se har förändrats sedan hon var 20 år: ett synliggörande av hbtq-personer.