Cecilia Gomez Sonesson trivdes på hemtjänsten, var omtyckt av kollegor, chefer och vårdtagare. Hon protesterade alltid när någon kom med homofoba kommentarer i lunchrummet, men utan att själv komma ut.

– Det var klassikern. Jag var inte i någon relation, så jag hade ingen anledning att prata om mitt privatliv. Det var nog en anledning till att min ickeheterosexualitet kunde gå folk förbi, säger hon när vi ses på lunchrasten på hennes nuvarande jobb på en biograf.

Efter två år sade hon upp sin fasta tjänst i hemtjänsten för studier, men Cecilia och samordnaren kom överrens om att hon skulle fortsätta jobba kvällstid.

När hon kom ut som lesbisk förändrades allt. Den tidigare trevliga personalgruppen var som förbytt och när deltidstjänsten plötsligt gick till en annan orkade hon inte protestera, eftersom hon upplevde det som obehagligt att vara på arbetet.

– Folk såg på mig och vände bort blicken när jag såg dit.

Facket var hon inte med i, eftersom hon såg hemtjänsten som ett tillfälligt jobb.

Bland arbetskamraterna fanns det dem som bekräftade att det hon upplevde stämde, men ingen backade upp henne i att gå vidare med problemet.

Hon kan inte föreställa sig vilken sorts åtgärd som skulle ha förändrat arbetsklimatet så pass att hon velat stanna.

– Kanske om det funnits ett jättebra fackligt ombud. Men det fanns det inte.

Diskriminering på arbetsplatsen på grund av könsöverskridande identitet eller sexuell läggning är förbjudet enligt svensk lag. Ändå möts majoriteten av homo- och bisexuella av fördomar på jobbet enligt en rapport från Arbetslivsinstitutet från 2004.

Kaj Heino, ordförande för RFSL Göteborg är medveten om att det kan vara svårt för hbtq-personer att söka stöd hos fackförbund eller anmäla till diskrimineringsombudsmannen, DO.

– Men Just do it. För varje gång en hbt-person inte vänder sig till fackförbunden med arbetsrättsliga frågor fördröjer vi utvecklingen inom facket. Bara för att man stiftar en lag blir den inte genast verklighet.

Kaj Heino vill inte frånsäga RFSL ansvar, men menar att det är fackets sak att stödja arbetstagarna.

Gör de det?

– Ja. Det är lite olika beroende på förbund. Fackföreningsrörelsen ska ju vara progressiv men är på vissa sätt konservativ. De flesta större facken har en hbt-policy, men det tar sin tid för den att bli verklighet.

Även på det nya jobbet har Cecilia blivit utsatt för kränkande behandling. Vid ett tillfälle när hon arbetade som konferensvärdinna på biografen antastade en gäst henne. Eftersom hon gått med i Teaterförbundet sökte hon stöd av fackombudet, men han skämtade bort det hela.

Hos chefen och konferensansvarige fick hon inte heller något stöd. Den ena chefen sade något om att ”det är ju kul att få bekräftat att man är ung och söt”. Den andra lämnade ut hennes hemadress till bostadsbolaget där den som hade antastat henne jobbade. Ett blomsterbud med ett ursäktskort kom som en obehaglig överraskning vid dörren. Cecilia svarade med en polisanmälan för sexuella trakasserier.

Händelserna betydde färre jobbtillfällen för Cecilia då konferensansvarige ignorerade henne under lång tid efteråt. En tid efter händelsen med blommorna fick hon bekräftat att hon inte kunde vända sig till fackombudet för stöd.

– Jag var upprörd och skämtade med en kvinnlig kollega om att “ja, det är bra att veta att man får blomsterbud om man blir antastad. Då kanske man får biocheckar om man blir våldtagen.”

Att det fackliga ombudet hörde vad hon sa hade hon missat.

– Varpå han skrattade och sa “men inte ska du behöva bli våldtagen i foajen. När det finns lediga biosalonger”.

När hon förklarade det olämpliga och kränkande i vad han sa, mumlade han att ”det är ju tråkigt att du känner så.”

– Jag föreställer mig att det tyvärr är så att den typen av brott jag utsatts för är vanliga. Med tanke på de slentriansexistiska normer som präglar vårt så kallade jämställda samhälle.

Kommer du att jobba kvar?

– Ja. Men det är inte en plats jag kommer att arbeta på för evigt. Jag vill fortsätta att jobba inom film och teater.