Allt i detta tilltalar inte mig. Men frejdigheten känns som en västanvind, någonting som landet verkligen behöver, folk som vill och vågar stå för det de vill!

Analytikerna säger att det kostar si eller så mycket och att förslagen är orealistiska. Givetvis har de fel.

Det finns massvis med pengar i samhället! Orimligt överflöd visar i varje fall hälften av inkomsttagarna. Staten har sänkt skatterna med mer än hundra miljarder. Och så vidare. Får vi en ny global ekonomisk kris, så inte beror det på att de sjuka slipper tappa lönen genom karensdagen. Det beror på alla de, som i likhet med den grekiska regeringen lånar till utgifterna utan täckning för lånen.

Det beror på alla de som lånar ut i ren vinsthunger utan att säkra utlåningen (som EU:s finansministrar).

Nu tycker jag inte att folk med trehundratusen i årslön och mer behöver få nittio procent av sin lön vid sjukfrånvaro. De klarar sig hyfsat ändå. Inte heller tycker jag att alla ska behöva behålla hela sin lön vid sänkt arbetstid. En del borde inte behöva tjäna så mycket, redan från början, som de gör.

Och vänsterdogmatikens feminism gillar jag inte heller. Lika föräldraledighet, punkt slut, oavsett de inblandades känslor, livssituation, prioriteringar. Vänstern är alldeles för rädd för vad folk gör med sin frihet. Diktat är kontraproduktivt. Men tycker man så är det bra att man står för det.

Redan nu till helgen åker miljöpartisterna till sin kongress. Även de ska fatta beslut om en valplattform. Även de kan agera i dessa frågor. Ut ur Afghanistan, trettio timmars arbetstid, bort med karensdagen ur sjukförsäkringen med mera.

Visst kommer språkrör och partistyrelse att försöka värna om de överenskommelser som partiet har gjort med S och V. Men kongresserna ska inte vara förhandlingslojala.

Kongresserna ska staka ut politiken och visa var partiet står inte tvärtom! Det är illavarslande när andra partier, förhandlingsansvariga och proffstyckare är de som styr kongressdelegaterna.

Det har de tydligen inte lyckats med i vänsterns fall. Må de inte heller lyckas med miljöpartisterna. Kanske kommer andra partier efter i denna möjliga våg av intern demokrati?

Ju närmare makten folk kommer, desto lättare väger de demokratiska aspekterna. Kongresserna kan peka på andra vägar!