Han har just varit på föredragsturné i Norrland och är bara i Stockholm för en dag. Men mellan ett fullsatt lunchmöte om Tvärdrags temanummer Efter tillväxten och kvällens boksläpp av den rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras lyckas Daniel Suhonen klämma in ett samtal med FRIA. Och det fullspäckade schemat är mest positivt tycker han – ett tecken på det nyvaknade intresset för andra värden än ständig tillväxt.

– Magkänslan är väldigt viktig i politiken, och i dag säger den att det finns ett intresse för andra perspektiv som inte riktigt funnits förr. Det händer saker nu – klimatfrågan, diskussionen om boken Jämlikhetsanden – som gör de här frågorna väldigt aktuella. Därmed finns det också en chans att rädda socialdemokratin från betonglinjen, säger han.

Att en frispråkig kritiker av socialdemokratins anpassning till nyliberalismens dogmer nu tar sig an tillväxtbegreppet är knappast förvånande. För på sätt och vis kan tillväxtsamhällets kris och den svenska socialdemokratins kris ses som två sidor av samma mynt.

– Socialdemokratin kom ur industrisamhället och erbjöd lösningar som gick ut på att vi skulle fördela en ständigt växande kaka. Vi skulle inte fördela fattigdom utan samhällets rikedom. Men i dag, när tillväxten inte längre gör människor lyckligare – i alla fall i vår del av världen – och jordklotets begränsningar blir allt mer påtagliga, behövs inte tillväxt utan snarare större omfördelning.

– För socialdemokratin är det en enorm utmaning. Efter trettio år av ideologisk tillbaka- pressning är självförtroendet i botten. Man vet inte vad man vill och tvivlar på att de gamla lösningarna håller, därför har man utvecklat en socialdemokratisk hästskitsteori – om vi bara har tillväxt så kommer smulorna falla ner till dom fattiga, precis vad borgarna alltid sagt. Men de senaste tjugo åren visar att det där inte håller, i stället har vi fått ökade klyftor.

Den ideologiska förvirringen ger utslag i opinionen. Valet 2006 var det sämsta sedan allmän rösträtt infördes i Sverige. Nu pendlar S kring 32–34 procent, i opposition under en period med skyhög arbetslöshet. I det läget kan det rödgröna samarbetet ses som ett sunt erkännande av att man inte längre kan regera på egen hand – eller som ett partitaktiskt nödäktenskap utan äkta känslor.

– Det värsta scenariot är att partierna tar ut varandra så att det blir en grå smet i stället för något nytt och spännande som folk kan känna entusiasm inför. Men det finns också en radikal politisk potential i det här samarbetet, i skärningspunkten mellan tanken om jämlikhet, fördelning och rättvisa, och den gröna rörelsens idéer om decentralisering, hållbarhet och klimatkamp. Och det finns många inom Socialdemokraterna som längtar efter andra värden: mer fritid, mer kultur och en större offentlig sektor.

”De röda” och ”de gröna” har mycket att vinna på att försöka förstå varandra, tror Suhonen.

– Miljöpartiets hållning har ofta varit väldigt blind inför ojämlikhet, att människor som har låga inkomster och bor i Norrland måste åka bil till exempel. Man måste se realiteterna. Ska man kunna göra det här måste man göra det jämlikt – då kanske det är så att vi i Stockholm måste sluta att åka bil, medan vissa andra måste få fortsätta.

Det rödgröna samarbetet på kan vara ett positivt steg. Men att vara något bättre än borgarna är långtifrån tillräckligt, tycker Suhonen. I stället för att tala om investeringar som ska göras om tjugo till trettio år kunde man börja projektera redan i höst och bygga inom tio år – om man var beredd att använda det enorma pensionskapitalet i stället för att ”leka med pengarna på börsen.”

– Det är få som tänker på det i dag, men miljonprogrammen och allmännyttan byggdes med hjälp av AP-fonderna. Det var en viktig del av reformismen: kollektiv kapitalbildning som gjorde stora investeringar möjliga. När socialdemokratin och borgerligheten i samförstånd privatiserade pensionssystemet gjorde man sig av med den möjligheten. Så om vi vill göra en stor klimatsatsning i dag, göra miljonprogrammen klimatneutrala eller bygga järnväg, så måste vi antingen spara, höja skatten, eller ta lån på marknaden.

Trots att han är en av partiets vassaste interna kritiker är det ovanligt att Suhonen får mothugg från etablerade socialdemokrater. Men i Tvärdrags senaste nummer beskriver han ett möte med toppnamnet inför lands-tingsvalet i Stockholm, Ilja Batljan, som skrattande kallar honom grabben och uppmanar honom att överge sitt motstånd mot Förbifart Stockholm – motorleden som blivit något av ett prestigeprojekt för den lokala S-toppen. Och kanske är det inte en slump att socialdemokratins kris är djupast just i Stockholm, där man klamrar sig hårdast fast vid tillväxtideologin.

– I dag är Socialdemokraterna nere på 20 procent i Stockholm medan Miljöpartiet har 16-17 procent. Ändå gick Carin Jämtin ut och sa att hon skulle köra över Miljöpartiet och Vänstern i frågan om Förbifart Stockholm. Det är absurt. Här finns en enorm miljöopinion som till stor del består av just de medelklassväljare som man hela tiden säger att man vill värna: relativt välbeställda unga i innerstaden som kör stora barnvagnar och cyklar till jobbet, vill ha välfungerande barnomsorg och oroar sig över bostadssituationen. Till dem är vårt budskap att vi ska köra över er och bygga en motorled?

– Både den progressiva medelklassen och stora delar av arbetarklassen som inte har råd att köpa bil och köra på västerleden lär vara emot det här projektet. Om man i stället gjorde stora satsningar på kollektivtrafik och bostäder skulle man kunna bli den nya moderna vänstern, den som vinner storstäder som Berlin och Paris trots att det bor en stor andel medelklass som tjänar bra även där.