Film

Mary, en åttaårig flicka som lever med sina alkoholiserade föräldrar i Australien, bläddrar i en telefonkatalog för New York på postkontoret medan hennes mor snattar kuvert. Mary har inga andra vänner än en tupp, och bestämmer sig för att skriva brev till en amerikan. Hon väljer på måfå Max Horowitz, och i sitt brev berättar hon att barn blir till i ölglas i Australien och frågar om barn kommer från colaburkar i USA.

Max, en 44-årig man med Aspergers syndrom som avskyr förändringar, blir först livrädd av brevet. Men eftersom inte heller han har några vänner bestämmer han sig för att svara och berättar att i USA lägger rabbiner ägg med barn i. Om man inte är jude värper katolska nunnor äggen och om man är ateist läggs äggen av orena prostituerade kvinnor.

Detta är den absurda upptakten till deras vänskap och en brevväxling som ska komma att fortgå i 20 år.

Mary & Max, som är öppningsfilm vid Stockholms judiska filmfestival, är en leranimation skriven och regisserad av Adam Elliot som vann en Oscar för bästa animerade kortfilm 2004. I inledningen av filmen får man en rundmålning av huvudpersonernas liv. Berättarrösten är torr och har en saklig ton, men det som skildras är väldigt tragiskt. Marys mor dricker sherry hela dagarna och slocknar på soffan. Hennes far sitter ute i ett skjul på kvällarna och dricker och umgås med sina döda, uppstoppade fåglar. På dagarna arbetar han på en fabrik med att sätta fast snören på tepåsar.

Humorn är skruvad och samtidigt lite småputtrig. Till en början skymmer den svärtan i berättelsen. Man ser bara lustiga lerfigurer supa och vingla runt. Det är först när man vant sig vid formen som man börjar gripas av karaktärerna. Och det är de som gör berättelsen intressant.

Adam Elliot har valt ett barn och en man med Aspergers syndrom som berättare. Det är genom deras brev till varandra handlingen förs framåt och deras udda perspektiv och synsätt gör filmen levande och intim och samtidigt rolig. Mary förklarar till exempel att pirayor är guldfiskar med tänder och Max beskriver en frisbee som en bumerang som inte kommer tillbaka.

Ibland blir berättelsen vildvuxen och utsvävande, vilket skulle ha kunnat vara störande om den röda tråden tappats bort. Men Elliot illustrerar Marys och Max tankar och fantasier på ett underbart sätt med sina animationer. Det är ett orginellt drama som bjuds, och det lyckas med konststycket att förena skitig realism med mysig humor.