Måste ha varit ett gediget arbete att komma överens om detta. Bland så många förslag finns naturligtvis en hel del att glädja sig åt.

Miljösatsningar I storleksordningen 1 miljard kronor och, än intressantare, höjda koldioxidskatter. En del till skola, en del till ensamstående föräldrar. Visst är det bra. Säkert finns det ett antal aktörer på fältet som kan glädja sig.

Många kommer att söka medel ur det nya klimatprogrammet, klart färre kommer att få och ingen får tillräckligt. Men ändå. 10 miljarder extra till kommunerna kan låta bra, fast det är ändå otillräckligt om dessa pengar fördelas lika över alla kommuner, heta som glesa.

Ett alltmer lojalt miljöparti har i framgångens tecken inrollerats i detta skeende. Med en medlemskara som växer sig en bra bit över de tiotusen borde det kunna komma ut politiska bragder och att få färga en socialdemokratisk budget med lätta gröna penseldrag är sannolikt ett stordåd i sig, men frågan är bara vad det får kosta.

Världen behöver en radikal omställning! Vi behöver byta livsstil, avstå från stora delar av vårt materiella resursuttag, vara i väsentligt högre grad självförsörjande och finna livskvalitet i mycket mer än heltidsarbete och allt högre löner.

De lärda må tvista om huruvida regeringens eller de rödgrönas politik är bäst på att förse folk med arbetstillfällen, men en sak är säker, budgetförslaget är ett uttryck för jobbpolitik! Det är arbetsmarknaden som fortsätter att vara helig, och de som är eller har varit där.

Det är ju bra att man drar ner på Nordic Battle Group och att man sammanlagt spar 2 miljarder på försvaret, men då bör vi komma ihåg att det gör man på en utgift på 45 miljarder. Man blir inte direkt rörd som pacifist.

Två kronor, säger de försiktiga, är det minsta bensinskatten borde höjas med, andra är inne på tio kronor eller mer. Fyrtionio öre blev det.

Jag klagar inte på vad MP och V har lyckats komma överens om med S. Jag kan tänka mig att det var tuffa förhandlingar, men jag vill gång på gång poängtera att detta varken är en röd eller en grön budget! Den är smutsgrå med stänk av goda viljor, och det främsta försvaret för att den har kommit till stånd är att borgarnas är värre.

Vill vi se det positiva är det kanske satsningarna på tåg som bör lyftas fram. Men även där behöver man ifrågasätta förslagets inriktning.

Tåg är bättre än flyg men ska vi verkligen ösa in så enorma resurser på att åka i superfart? Det gäller att bredda kollektivtrafiken, snarare än att vässa den.

Vart tog den förkortade arbetstiden vägen? Hur ska alla få känna sig trygga? Vart tog räntekritiken vägen? Pacifismen? Den djupa solidariteten med världens folk och naturen?

Har budgetmakarna tagit till sig att lyckoforskningen har bekräftat det folk har vetat i årtusenden, att pengar inte gör folk lyckligare, när man redan har det nödvändigaste?

Dessa tankar finns fortfarande inom MP, men vem för fram dem, nu när språkrören har blivit förhandlare och ministerkandidater istället för partiets ideologiska entusiaster?