Det handlade om sjukförsäkringen och sjukskrivningarna. På ytan var ämnet att det kanske inte är så bra för hälsan att älta för mycket. Ni vet, det där budskapet som förts fram från diverse läkare, tänkare och borgerliga skribenter det senaste decenniet. Vi är lite bortklemade och vår ängslan och rädsla gör oss bara mer och mer otrygga.

Det ligger en del i det. Intressant nog brukar de borgerliga skribenterna bara se trygghetsnarkomanin som ett problem när den berör sociala förmåner och inte när rädslan riktas mot kriminella eller terrorister, men deras inkonsekvens behöver inte vara min. Jag tror att rädsla är dåligt både för samhällen och för enskilda människor.
Att gå från den slutsatsen till att vilja riva hål i skyddsnäten är däremot inte lika rimligt. Ett av välfärdsstatens syften är ju att ge människor tillräckligt mycket trygghet för att våga släppa taget, våga ta risker, glömma rädslan. Vi bör onekligen se över systemen så att de faktiskt gynnar risktagande snarare än riskaversion, men trygghet i risk och förändring är ju målet.
Så ser Kjöller inte på saken. Om vi tar risker bör vi i stället betala för konsekvenserna själva. ”Även om det är det egna livet, och de livsval man gjort, som skapat problemen finns en föreställning om att det är läkarkåren som ska lösa problemen.”
Jag vet inte om hon här syftar på alla vårdbehov där patientens livsföring haft betydelse – benbrottsoperationer efter skidåkning, fetmaoperationer, lungcancerbehandling, missbruksvård - men hon exemplifierar med den som jobbat för hårt och för mycket. En läkare som sjukskriver eller erbjuder rehabilitering åt någon som arbetat för mycket (kanske i ett låglöneyrke där många timmars jobb behövs för vettig totalinkomst) och som gått in i väggen tar enligt Kjöller ”ifrån patienten hennes eget ansvar”.

Perspektivet svindlar. Även om man klarar av att se bortom det inneboende hånet mot människor som tar fel beslut i livet, eller som för all del föds i fel familj, har fel gener eller bara är för fattiga, är följdfrågorna för välfärdsstaten otaliga. Om vi genom att tvingas betala för vård eller sjukfrånvaro själva skall fostras att ta mer ansvar för våra liv, vad händer med den som inte klarar av det? Den som ändå väljer fel, föds fel?
Nästa dag följde Kjöller upp med en text om de patientföreningar som nu bildas av utförsäkrade. Grundtesen var rätt banal, att sådana sammanslutningar kan riskera att leda till bitterhet som inte hjälper någon vidare i livet. Så kan det såklart vara.
Även här syntes dock det avgörande i en bisats. Själva bildandet av dessa föreningar, ansåg Kjöller, visar att de inblandade har ”åtskilligt av kvarvarande arbetsförmåga” eftersom de nu har sådan initiativförmåga och kraft.
Här har vi samtidens häxtest i sjukförsäkringen. Orkar du inte protestera är du förmodligen sjuk, orkar du är du det inte.

Man påminns om behandlingen av Feministiskt initiativs Susanne Linde, vars själva politiska engagemang allmänt ansågs vara ett bevis på att hon var en sjuk-fuskare, trots att försäkringskassan hade tyckt att det var jättebra att hon aktiverade sig i politiken. Här är arbetslinjen dragen till sin spets, endast den som lönearbetar har rätt att engagera sig politiskt och försöka påverka samhället.
Det är lätt att föra över resonemanget på andra områden – vad härligt att folk har kraft och initiativ att organisera sig tillsammans, med den styrkan behöver de nog inga arbetsskyddslagar.
Kjöllers politiska projekt är onekligen radikalt. Hon vill montera ner välfärdsstaten som vi känner den och avskaffa många av de rättigheter liberaler och socialdemokrater tillsammans kämpat för under hela 1900-talet. Det är synd att man måste navelskåda hennes texter för att förstå det. Den diskussionen skulle tjäna på att föras öppet.