Barnteater är allt för ofta förminskad vuxenteater, tyckte koreograferna Jonas Lönnroth och Tomas Fredriksson. Vi förblindas av att ha 'barnens bästa' för ögonen.
- Det är okej att köra ett tema om nåt som vuxna tycker att barn ska lära sig, men att börja ifrågasätta om barn ska ha mer rättigheter, den rådande uppdelningen, att börja politisera lite grann, då blir det skarpa reaktioner.
Till exempel om man gör en rebellisk barnpjäs som ifrågasätter våra grundmurade uppfattningar om barn. Men showen är faktiskt gjord delvis efter barnens önskemål. Inbjudna barn mellan sju och tolv år gamla fick skriva upp vad de skulle vilja se i en pjäs. Sedan skulle önskelistan, som bland annat omfattade drakar, riddare, monster, lyckliga slut och 'många känslor' mixas till en barnföreställning med Lönnroths och Fredrikssons idébagage.

- Idén föddes genom att vi pratade om att det brukar vara ett problem att komma på vad man ska göra för barn. Om man tittar på repertoarerna är det ofta vanliga pjäser som man försökt anpassa för gymnasiet eller i bästa fall högstadiet. Vi hade en diskussion om vad som är barn och vuxenteater; varför är det så svårt? Varför kör man fast? förklarar han.
Då fick de idén att göra en slags metapjäs, som ifrågasätter själva uppdelningen mellan barn och vuxna. En pjäs om publiken.
- Vi tittar på varför vi delar upp människor i barn och vuxna, ungefär som man på senare år har tittat på uppdelningen mellan könen. Man kan se det som att uppdelningen i barn och vuxna är en konstruktion precis som uppdelningen kvinnor och män.
De talade med Bris och barnpsykologer. Och tankarna som kom från vetenskapligt håll var riktigt radikala.
- Vissa forskare menar att barnen är de sista slavarna, ungefär som kvinnorna före 1921, medan de flesta tycker att det är bra att barn inte har så mycket rättigheter.
Jonas skrattar lite åt tanken att pjäsen uppviglar barnen; han tycker inte att den är särskilt radikal. Tankegodset är väldigt tvetydigt och hur barnen 'läser' scenerna varierar.
- Ambitionen var att problematisera. Detta var vår utgångspunkt, och att presentera det på ett lättsamt sätt, så att barnen ska börja tänka på uppdelningen - om de gör det är det bara bra.

Barnen är enligt Jonas fulla av frågor efter att ha sett Megadundershow, medan de i vanliga fall bara går hem. Det kan bli chockartat för lärarna, som kanske inte är beredda på att ansättas med frågor som det inte finns några självklara svar på.
- Det är en hel del som barnen inte förstår, 'varför gjorde de så och så'. Vuxna och barn ser den på helt olika sätt. Vuxna läser in mer och psykologiserar och kan få vissa scener som är abstrakta att handla om väldigt specifika saker som vi inte har tänkt. Jag har hört allt möjligt, att det till exempel handlar om tortyr och Guantánamobasen. Då vet jag inte ens vilken del av föreställningen de menar!

Skrattande barn men förvirrade vuxna och arga recensenter? Nja. Det har knappt blivit några negativa reaktioner från publiken eller föräldrar. Värre är det med recensenterna.
- Det är ju aldrig kul att bli sågad, jag kan bli lite ledsen just över tilltalet, att man tror sig veta som recensent att en viss sak inte fungerar utan att ha sett pjäsen ihop med barn. Recensenter har skrivit att tilltalet är alldeles för vuxet, att barnen inte förstår, man kan inte prata så med barn, det är för hårt och avancerat och läskigt.
- Men det är lite det föreställningen handlar om, vilket tilltal kan man ha? Vuxna tror inte att det funkar på barn, men det är bara moral och fördomar, att 'man får inte prata så här, för de kan skadas'.
Själva blev de som arbetade med pjäsen förvånade över vad som faktiskt fungerade. En monolog där skådespelaren Ulf Rönnerstrand mästrar barnen om hur jobbigt de kommer att få det när de blir vuxna förorsakade mycket diskussioner bakom ridån, berättar Jonas.
- Den scenen var många av skådespelarna väldigt osäkra på, så vi blev förvånade över att det var den som barnen tyckte var absolut bäst. Vi trodde att det var för mycket vuxet, men det är tydligen något som de får höra rätt ofta, säger han.