Född 1964 i Sarajevo reste Aleksandar Hemon till USA 1992 som turist. Samtidigt utbröt kriget i Jugoslavien och Hemon blev kvar i staterna. Semestern utvecklades till en påtvingad exil. Ett faktum man aldrig kan bortse från när man läser hans romaner; exilen är hela tiden närvarande.

Hemons tredje roman Lazarusprojektet består av två berättelser. Båda bottnar i den autentiska händelsen då nittonårige immigranten Lazarus Averbuch en marsdag 1908 blir nedskjuten av Chicagos polismästare, med anledning av att han sägs vara en utländsk anarkist.

I den ena berättelsen får vi följa hur Lazarus syster Olga och de andra judarna i Chicagos ghetto trakasseras av myndigheter och på mycket lösa grunder beskylls för att vara anarkister. En häxjakt som osökt får en att tänka på dagens jakt på muslimska terrorister.

I den andra berättelsen förflyttas vi närmare hundra år framåt i tiden och möter den bosniske exilförfattaren Vladimir Brik och dennes försök att få reda på sanningen om Lazarus: var han verkligen anarkist eller bara ett offer för den tidens antisemitism? För att besvara frågorna beger sig Brik ut på en resa genom Ukraina och Moldavien i sällskap av en fotograferande vän från Sarajevo. Det är under denna resa romanens tema utkristalliserar sig: Vad är hemma? Briks (Hemons) svar är enkelt: hemma är där någon noterar ens frånvaro. Resan blir istället en resa i Birks egen hemlöshet.

Frågorna om Lazarus öde blir sekundära, ställda mot Briks frågor om det egna livet, det döda äktenskapet och svärföräldrarna som med sina ständiga frågor om hans hemland endast accentuerar hans utanförskap.

Aleksandar Hemon har lyckats problematisera exiltillvaron på ett alldeles briljant sätt genom att sammanfoga tragiken i syskonen Averbuchs öde med Vladimir Briks underbart sorgsna och svarta humor. Tillsammans utgör de ett tragikomiskt porträtt över rotlösheten. b