En designer förväntas utforma föremål med en given funktion åt någon medan en konstnär förväntas sysselsätta sig med frågeställningar som rör sig utanför den materiella sfären. Även om en del konstverk så småningom förvandlas till praktisk dekoration – tavlor och skulpturer prioriteras då de råkar färgmatcha soffan eller fåtöljen i ett hem eller en inst-
itution – dominerar fortfarande idén om den fria konstens särskildhet.
Nyligen skrev FRIA om det statliga MU-avtalet, vars mål är att verka för en attitydförändring rörande konstnärens roll och arbetsinsats. Trots att konstnärsyrket är så pass tufft erbjuder det en frihet och en öppenhet som är sällsynt i många andra yrkessammanhang. I Fredrik Vestergårds praktik kombineras tidigare designerfarenheter från Högskolan för design och konsthantverk, HDK, med ett friare konstutövande. Han är medveten om de föreställningar och gränsdragningar som florerar i design – respektive konstvärlden, även om han inte alltid väljer att följa dem.

Nyligen kunde hans finstämda oljemåleri ses i en utställning på Göteborgs Konstförening, samtidigt som två av hans ljustrådsinstallationer visades på Konstepidemin.
Utöver sin utställningsverksamhet har han även gjort offentlig utsmyckning – en sorts installationskonst som inte är så vanlig i dessa sammanhang.
FRIA träffar Vestergård i hans charmiga ateljé en solig vårförmiddag. Vestergård dukar fram caffè latte och croissanter. På väggarna hänger olika typer av bilder; allt från snabba skisser av geometriska figurer till gamla svartvita fotografier på barn och kyrkor. Vestergård visar mig också en pärm: ett bildbibliotek med fotografier på människor i olika sammanhang. Bilderna används som inspiration i det måleriska skapandet där Vestergård försöker fånga det flyktiga begreppet ”människa”.
– Jag är egentligen inte särskilt intresserad av de individuella historierna bakom bilderna, utan jag vill lämna tolkningen öppen för betraktaren. En liknande öppenhet vill jag uppmuntra till i mötet med mina ljustrådsinstallationer. Varför inte se dem som måleri? Jag vill helt enkelt bryta med alla fasta indelningar och begränsningar, och det är därför jag har valt att jobba med olika former av uttryck och tekniker, då de i slutändan berör varandra.

Även om Vestergård inte har någonting emot att kallas designer, föredrar han konstnärstiteln. Han har ett motto som inspirerar honom hämtat från fluxuskonstnären Allen Kaprow: ”Dagens unga konstnär behöver inte längre säga jag är målare, jag är skulptör, poet, filmare, arkitekt, han säger helt enkelt, konstnär. Hela livet kommer att stå öppet för honom.”
Det framgår att Fredrik inte gillar att bli insorterad i fack, och att det för honom inte existerar några skiljelinjer mellan design och konst.
Att leva på sin konst är få konstnärer förunnat. Vestergård berättar att han får in en del pengar när han gör offentliga utsmyckningsuppdrag, men överlag verkar han inte vilja begränsa sitt skapande utifrån ekonomiska kalkyler. Hans ambition som konstnär är att tillföra något, exempelvis ser han konstens plats i
offentliga utrymmen.
– När jag kommer till en tom trappuppgång vill jag gärna göra något – ett tillägg som får människor att uppleva något. För mig är detta konst, men man skulle också kunna kalla det formgivning. På HDK märktes det tydligt vilka som var intresserade av att enbart göra stolar och liknande, men jag var mer intresserad av att göra någonting utanför funktionens ramar.

Vestergårds intresse för färg och form är primärt och han har många tankar om hur man kan göra kollektiva utrymmen mer visuellt tilltalande. Ett exempel på hur detta kan se ut finner man i Volvos kontor i Arendal, där Vestergårds Trapparasit klättrar sig upp för sex våningsplan. Verket är gjort av knallblå gummilinor och det geometriska rörelseschemat är överraskande och frapperande. Vestergård är glad över detta projekt, då det har uppskattats och fungerat väl, och hoppas nu på fler liknande jobb. Han har också funderat ut en lösning på hur man skulle kunna bemöta eventuella problem med tanke på de ömtåliga material som ofta används i hans installationer.
– Offentlig utsmyckning är attraktivt, men det blir problem när man jobbar med material som till exempel ljustråd och gummitråd som har en begränsad hållbarhet. Kanske bör man hitta en ny typ av offentlig konst? Jag har länge haft en idé om att abonnera ut mina verk så att kunden kan hyra dem i en fem, tio år. Dessutom finns det ett värde i förändringen av miljöer. Det finns så många korridorer som är tomma och där hade det varit fint med tillfälliga installationer. Det är ju vansinnigt att hänga upp målningar i korridorer när dessa är avsedda att ses framifrån.