Som ledamöter av konventet kan vi inte stödja utkastet till europeisk konstitution. Det uppfyller inte kraven i Laekenförklaringen från december 2001. I Laekenförklaringen står det att 'unionen måste flyttas närmare medborgarna'. Genom att mer beslutsfattande överförs från medlemsstaterna till unionen när det gäller straffrättsliga frågor och nya områden inom inrikespolitiken kommer unionen att bli mer avlägsen. I Laekenförklaringen står det vidare att 'behörighetsfördelningen måste bli tydligare'. Men när det gäller den nya kategorin 'delade befogenheter' finns det inga garantier för hur makten kommer att delas, särskilt som medlemsstaterna inte kommer att få lagstifta på dessa områden om unionen beslutar att göra det. EG-domstolen i Luxemburg kommer att avgöra eventuella tveksamma fall.

I Laekenförklaringen sägs det att unionen 'uppträder alltför byråkratiskt'. I utkastet till konstitutionen behandlas inte de sammanlagt 97 000 sidorna i gemenskapens regelverk, och det föreslås ett nytt rättsligt instrument, en 'akt som inte är en rättsakt', som gör det möjligt för den icke-valda kommissionen att anta bindande lagar.
I Laekenförklaringen krävs det 'mindre tröghet och stelhet av de europeiska institutionerna'. Men genom konstitutionen får alla de befintliga EU-institutionerna mer makt och det skapas ett 'ordförandenas Europa', med fler arbeten för politiker och mindre inflytande för folket.
I Laekenförklaringen betonas de nationella parlamentens betydelse och i Nicefördraget 'understryks nödvändigheten av att undersöka deras roll i gemenskapsbygget'. De nationella parlamenten förlorar i inflytande jämfört med kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet. Deras föreslagna nya roll när det gäller att se till att subsidiaritetsprincipen iakttas är i själva verket enbart en begäran som kommissionen kan bortse från. Inte en enda befogenhet kommer att återföras till medlemsstaterna.
I Laekenförklaringen krävs 'ökad öppenhet och effektivitet' i unionen. I konstitutionen samlas mer verkställande makt och budgetmakt hos just de EU-institutioner där det ständigt har förekommit skandaler som gäller dålig förvaltning, slöseri och bedrägeri.
I Laekenförklaringen antyds att en konstitution är en möjlighet: 'Slutligen infinner sig frågan huruvida denna förenkling och omstrukturering inte på sikt skulle kunna leda till att det antas en grundlagstext inom unionen.' Man tog snabbt fasta på idén att de befintliga mellanstatliga fördragen skulle omvandlas till en ny europeisk konstitution, men man undersökte varken vilka alternativ som stod till buds eller de långsiktiga konsekvenserna av en sådan rättsakt.

Slutligen var det främsta målet i Laekenförklaringen ett demokratiskt Europa. Genom utkastet till konstitution skapas en ny centraliserad europeisk stat, som är mäktigare och mer avlägsen, med fler politiker, mer byråkrati och en större klyfta mellan de styrande och de som styrs. Euratomfördraget införlivades med konstitutionen i sista ögonblicket utan att någon arbetsgrupp fick tid att se över det.
Utkastet till EU-konstitutionen utarbetades inte enligt normala demokratiska metoder. Ansökarländerna behandlades som observatörer i presidiet och hade inget verkligt inflytande. Endast tre politiska familjer var representerade i det mäktiga presidium som utarbetade den enkelspåriga texten. Ledamöterna förvägrades rätten att få sina ändringsförslag översatta och utskickade, och det hölls inga debatter eller omröstningar om dessa förslag. Den halva av befolkningen som avvisade Maastrichtfördraget i Frankrike och Nicefördraget i Irland hade inga ledamöter i konventet. Inte en enda euroskeptisk eller eurorealistisk person fick tillstånd att observera eller delta i arbetet i presidiet eller vid något av dess biträdande sekretariat. Giscard tillät inte demokrati och normala omröstningsförfaranden i konventet. Utkastet till konstitution strider mot alla demokratiska principer. Vi vill ha ett nytt utkast från ett mycket mer representativt konvent, som är demokratiskt till sitt innehåll och demokratiskt i sina förfaranden.

Vi överlämnar härmed följande 15 punkter för våra premiärministrar och övriga medborgare att överväga.

1. Demokratiernas Europa. Europeiska unionen (EU) ska inte ha någon konstitution. I stället bör Europa organiseras på mellanparlamentarisk grund genom ett fördrag om europeiskt samarbete. Därigenom kommer ett demokratiernas Europa (DE) att upprättas i stället för det befintliga EU. Om EU ska ha ett nytt namn bör det vara Demokratiernas Europa.

2. Ett nedbantat fördrag. De nuvarande 97 000 sidorna i regelverket för EU och EES måste förenklas radikalt. I stället ska man koncentrera sig på gränsöverskridande frågor i vilka de nationella parlamenten inte kan agera effektivt på egen hand. Beslut om subsidiaritet ska fattas av de nationella parlamenten.

3. Öppet för alla demokratier. Alla demokratiska europeiska stater som har undertecknat och fullt ut respekterar Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska kunna bli medlemmar i DE.

4. Förenklat beslutsfattande. De nuvarande 30 olika sätten att fatta beslut i EU ska minskas till två: lagar och rekommendationer. När omröstning med kvalificerad majoritet tillämpas ska förslaget i fråga kräva 75 procent av rösterna för att gå igenom, om inget annat angetts.

5. Veto i vitala frågor. Lagarna ska bara vara giltiga om de har godkänts av de nationella parlamenten. Ett nationellt parlament ska ha vetorätt i frågor som de anser viktiga.

6. Gemensamma kärnfrågor. Lagarna ska behandla reglerna för den gemensamma marknaden och vissa gemensamma miniminormer till skydd för anställda, konsumenter, hälsan, säkerheten och miljön. På andra områden ska DE ha befogenhet att utfärda rekommendationer till medlemsstaterna, vilka alltid har frihet att anta strängare normer.

7. Flexibelt samarbete. DE får enhälligt godkänna ett flexibelt samarbete för de nationer som vill delta i ett närmare samarbete. DE ska också erkänna och stödja andra alleuropeiska organisationer, till exempel Europarådet.

8. Öppenhet och insyn. Beslutsprocessen och de relevanta handlingarna ska vara öppna och tillgängliga utom om ett rimligt skäl för undantag bekräftas med kvalificerad majoritet.

9. Enkel omröstning i rådet. Ett förenklat omröstningssystem ska fungera i rådet som kan innebära att varje medlemsstat har en röst i DE:s råd. Ett beslut med kvalificerad majoritet ska kräva stöd av länder som har mer än hälften av DE:s totala befolkning.

10. De nationella parlamenten ska välja kommissionen. Varje nationellt parlament bör välja sin egen kommissionsledamot. Kommissionsledamoten ska närvara i de berörda nationella parlamentens Europautskott. De nationella parlamenten ska ha befogenhet att entlediga sin kommissionsledamot. Kommissionens ordförande ska väljas av de nationella parlamenten. De nationella parlamenten ska besluta om det årliga lagstiftningsprogrammet och kommissionen ska i motsvarande grad fungera som sekretariat åt rådet och åt de nationella parlamenten.

11. Ingen lagstiftning genom domstolen. Rättslig aktivism som utövas av Europeiska domstolen i Luxemburg ska förhindras och domstolen ska respektera Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

12. Partnerskapsavtal. Medlemsstaterna och DE får ingå partnerskapsavtal av ömsesidigt intresse med stater eller grupper av stater. DE ska respektera sina partners parlamentariska demokrati och kan bistå de fattigare av dessa med finansiellt stöd, samtidigt som frihandelsavtalen främjas.

13. Bättre granskning. Den europeiske ombudsmannen, revisionsrätten samt Europaparlamentets och de nationella parlamentens budgetutskott ska ha tillgång till alla handlingar och alla räkenskaper.

14. Jämlikhet mellan språken. Vid lagstiftning ska alla officiella DE-språk behandlas lika.

15. Förenta nationerna. DE ska inte ha någon egen armé. Fredsbevarande och fredsskapande åtgärder ska vidtas på uppdrag av Förenta nationerna och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Medlemsstaterna ska själva besluta om de vill välja ett gemensamt försvar genom Nato, ett oberoende försvar eller föra en neutralitetspolitik.