Konstnärer har ett högt kulturell kapital, men tyvärr är det inget som går att leva på. Om man är konstnär tillhör man de lägst avlönade yrkesgrupperna. Det lever fortfarande kvar en romantisk uppfattning om den utvalde konstnären och att konstnärens arbete inte kan jämföras med vanliga jobb – skapandet beskrivs istället som ”ett kall”. För att förändra villkoren för konstnärerna finns nu ett avtal som ska verka för att konstnärerna får betalt för sin konst. MU-avtalet, medverkans- och utställningsersättning, trädde i kraft för ungefär ett år sedan, syftar på att förändra konstnärernas utsatta position genom att lagstifta om rätten till en rimlig medverkande – och utställningsersättning. Ramavtalet har arbetats fram av staten, KRO/KIF, Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund.

Avtalet har följts upp av en kampanj som turnerar Sverige runt och nyligen besökte den Göteborg i form av en workshop. Här samlades såväl konstnärer som arrangörer och dessa fick därmed en chans att dela med sig av sina personliga erfarenheter. FRIA har samtalat med några av de inblandade bakom projektet.
Projektledaren Arne Leeb, som är konsult med inriktning på förändringsarbete, förklarar att hans engagemang uppstod i ett utbrott av vrede; han blev förbannad då han pratade med en konstnär som hade sålt för ofantliga summor men knappast fick någonting över för egen del.
– Konstnärerna befinner sig i ett avtalslöst sammanhang. Deras utställningsavtal är mer oreglerade än de som artister, skådespelare och andra kulturutövare följer. Konstnären förväntas också vara tacksam för allt som erbjuds, och detta är fullkomligt orimligt. MU-kampanjen försöker integrera konstnärerna i det övriga samhället, så att de får ersättning för den insats och det arbete de verkligen lägger ner.
För att förändra situationen krävs dock att konstnären peppas, så att hon/han vågar ställa krav och är villig till att delta i tuffa förhandlingsprocesser. Frida Yngström, ordförande för KRO Väst, menar att denna utveckling är avgörande för att konstnärerna ska få de ekonomiska ersättningar de förtjänar.
– Det handlar om att konstnärerna måste fortbilda sin roll, de måste ta sig tid att möta argument och diskutera lönekostnader – och detta är någonting konstnärer inte har gjort tillräckligt tidigare. MU-kampanjen försöker fördjupa förståelsen för vad det innebär att vara konstnär år 2010.

Vidare berättar Yngström att KRO gjorde en stor undersökning som visar på hur vanligt det är att konstnärer faktiskt tackar nej till utställningserbjudanden, då de riskerar att gå minus istället för plus.
MU-avtalet liksom kampanjen har dock redan hunnit rucka på institutionella rutiner. Moderna Museet förklarade först att de nu inte hade råd att ställa ut svenska konstnärer eftersom utställningsersättningen har kommit att höjas så drastiskt i och med det nya avtalet, och då grep staten i sin tur in och subventionerade ut pengar till museet. Det går som sagt framåt.
Men varifrån ska pengarna tas? Karin Willén, riksordförande för KRO, förklarar att det handlar om en omfattande omorganisation.
– Man kan trycka billigare kataloger och kanske anställa en pedagog på deltid istället. Konstnären måste få betalt, annars har man ju ingen utställning.

Bland de delaktiga i den workshop som gick av stapeln i Göteborg kunde man höra många positiva röster, en av dessa är skulptören Ingela Palmertz.
– Som konstnär är man alltid i ett underläge och man får ofta höra: ”Du får skylla dig själv”. Det är ett otroligt arbete inför en utställning, speciellt för mig som skulptör. Det är också viktigt att uppmärksamma den vida skalan: de som är kända kan ställa nästan vilka krav som helst, medan andra som är mindre kända till och med kan tvingas betala för att få sina verk utställda. Det senare alternativet har jag dock lyckats undvika. Nu är jag ännu mer medveten – kampanjen har fått mig att tänka mer på de krav som bör ställas inför en framtida utställning.