Teater

Stig Dagermans De dömdas ö är en klassiker från 1946. Några människor lider skeppsbrott och hamnar på en mardrömslik öde ö full med ödlor och andra obehagliga djur. Ön fungerar som ett slags psykologiskt experimentlaboratorium där de skeppsbrutna plågas och plågar varandra på olika sätt innan de så småningom dör en efter en.

När moment:teater sätter upp romanen på scenen i Pontus Stenshälls regi är det i en nertonad, stram version. Moment är ju annars kända för att dekonstruera klassiker i en commedia dell’arte-inspirerad lek med teaterformen och fiktionen. Dagermans dystra historia inbjuder inte till någon skrattfest precis, men vad som finns kvar av moments teatermetod är distanseringen. Skådespelarna liksom släntrar in på scenen i sina privata jag, går in i roller och går ur dem igen. De är förresten lika mycket musiker och sångare som skådespelare, vilket utnyttjas bland annat till att skapa ångestfyllda ljudlandskap fyllda av skärande disharmonier. På scenen vadar de omkring i ett hav av vita ballonger, en effektiv och enkel drömscenografi.

Vad moment ger oss är en redovisning av sin kamp med Dagermans text mer än en färdig dramatisering. Vi får följa brottstycken av några personers öden och av ett av de centrala motiven i romanen, en kamp om vilka bilder man ska rista in i en vit klippvägg. När gruppen fastnar i arbetet och får svårt att gestalta romanen vidare redovisas det också.

Resultatet blir splittrat men intressant. Distanseringen och de långa partierna av ren uppläsning ur romanen skapar en långsamhet och en brist på engagemang, trots Dagermans poetiska, nästan överlastat bildrika språk. De fragmentariska scenerna skapar inget sammanhang, det blir som en serie mardrömssyner i de vita ballongernas universum. Men jag märker hur bilderna från föreställningen stannar kvar länge i minnet, som något att fundera över och stöta och blöta, snarare än gripas av.