Ett klassiskt exempel på politisk paranoia är Joseph McCarthys förhör i den amerikanska senaten i början av 1950-talet med personer han påstod vara kommunister. Sjukdomen blossade upp under Bushperioden i USA och spred sig även till EU och Sverige, med FRA-lagen som ett tydligt symptom. Bush är kanske den utlösande faktorn för Jenny Perlin, men hon tittar bakåt och fixerar blicken vid arkiv, polisutrustning och andra anonyma maktsymboler. I filmer och teckningar lägger hon fram sina fynd.

Ur arkivet som kallas Perlin papers plockar hon maskinutskrivna förhör och referat av avlyssnade samtal med anknytning till rättegången mot Ethel och Julius Rosenberg, som dömdes till döden i USA för spioneri för Sovjetunionens räkning. De avrättades 1953. Många kallade det justitiemord.

I en animerad 16 mm-film kan vi se exempel på avlyssnade, maskinutskrivna referat ur Rosenbergmaterialet. Filmen heter Inaudiable (Ohörbart). Många repliker i det avlyssnade samtalet är ohörbara, en gestaltning av polisens (statens) makt att tolka även det ohörbara.

The Perlin papers har fått sitt namn av Jenny Perlins släkting, juristen Marshall Perlin (1920–1998). Han arbetade både för paret Rosenberg och för deras två barn. Genom en process mot staten fick Marshall Perlin 250000 dokument kring Rosenbergprocessen frisläppta. En del av dessa finns nu på internet.

Central i utställningen är Jenny Perlins senaste verk, filmen Mimeograph, med två maskinskrivande kvinnor i kläder och miljö som återspeglar ett 1950-tal. De skriver av dokument och anteckningar. Det är inte svårt att gissa vilka. Den ena kvinnan blir alltmer frustrerad, och tröttheten av det krävande fysiska arbetet blandas med stigande olust och oro. I en kort replikväxling frågar hennes kamrat:

– Is there something wrong?

– Yes, why do you ask? blir det snabba och enda svaret.

Jag tänker på filmen (och boken) Shoah av Claude Lanzmann som innehåller intervjuer med människor som på olika sätt var underordnade makten och/eller indirekt arbetade för, eller var vittne till, vad som hände i förintelselägret Auschwitz. Om inte jag hade kört tåget till Auschwitz, hade någon annan gjort det. Om inte jag skriver ut dessa avlyssnade samtal och konstiga vittnesuppgifter, gör någon annan det… Den bekymmerslösa kamraten skriver, tar en karamell, målar läpparna och skriver. Dagen går och en ny dag kommer. De skriver.

Jenny Perlins film är enkel och skarp precis som hennes övriga verk och arbetssätt och hon hanterar sitt stora och abstrakta ämne med mycket säker hand. Musiken av den amerikanske tonsättaren Aaron Copland som finns i utställningen är precis, men med hjärta. Copland var för övrigt också ”misstänkt kommunist”.

I utställningen finns också teckningar av förlagor ur ett tidskriftsreportage om FBI från 1940-talet. Teckningarnas titlar är bildtexter som ”Man operating machine in FBI office” och den oroande ”Overall view of large file room at FBI headquarters”, men konstnären har uteslutit fotografiernas personer och låter arkivskåp, fotoutrustning, bandspelare och förstoringsglas beskriva maktstrukturen.

Verken i utställningen utgår från dokument från arkivet The Perlin papers som offentliggjordes på 1970-talet. Ethel och Julius Rosenberg dömdes till döden för att ha spridit kunskapen om atombomben till Sovjetunionen.