Det menar Amanda Wickman och Hanna Sersam som båda är själva med sina barn. Och eftersom barnen gått på en förskola som drivs som föräldrakooperativ där föräldrarna deltar i storstädning och festarrangemang har de själva fått bidra dubbelt upp jämfört med de föräldrar som är två.

– Jag är förvånad att det fortfarande i dag, år 2010, förutsätts på så många ställen i samhället att en familj består av en mamma och en pappa, säger Hanna Sersam.

Hon och Amanda Wickman lärde känna varandra när deras respektive barn var runt ett år gamla, hon beskriver det som en ”revolutionerande upplevelse” – tillsammans har de kunnat tala om hur de upplevt samhällets normer och synen på den som är ensam förälder.

Amanda Wickman kastades in i det redan medan hon var gravid med sin i dag snart sju år gamla dotter Hilda. Hildas pappa försvann ur bilden under sista delen av graviditeten och Amanda Wickman berättar hur hon på barnavårdscentralen gång på gång fick höra att ”din kille får väl hjälpa dig därhemma”. Och varje gång fick hon då upprepa att hon inte hade någon kille som kunde hjälpa henne. Då var det sorgligt, eftersom hon inte hade velat att det skulle bli så utan planerat utifrån att de skulle vara en familj med mamma, pappa och barn. Men samtidigt som det gjorde ont bidrog det också till att hon fick upp ögonen för hur normerna kring vad som är en familj ser ut. Och idag är hon nöjd med sin situation och känner sig ibland friare än föräldrar som lever i en parrelation.

Eftersom varken hon eller Hanna Sersam haft en annan förälder som kunnat vara med barnet i vardagen så har de helt enkelt sett till att ordna det på annat sätt – med barnvakt eller genom att barnet får följa med på städdagar på förskolan eller andra aktiviteter. Ibland är par-föräldrar lite bekväma, menar de.

– Vi är själva med våra barn, ändå har vi båda två varit ordförande i föreningen på våra barns kooperativa förskola och vi är ofta med och ordnar fester och städdagar, säger Amanda Wickman.

– Ja, vi hade storstädning där vi skulle vara tre familjer som städade ett rum. De andra var två men min familj, det är ju bara en, säger Hanna Sersam.

Båda två har märkt att det förutsätts att man är två på många ställen i samhället.

– Ja, som när man röstar i föreningen på dagis till exempel så har vi en röst medan familjer med två föräldrar har två röster. Det handlar inte om någon illvilja utan det glöms helt enkelt bort, säger Hanna Sersam.

Båda är noga med att understryka att de inte vill komma med någon klagosång. Men problemet finns där, på förskolor och andra ställen i samhället:

– Genusperspektivet finns med i pedagogiken med barnen, på vår förskola har de varit jätteduktiga. Men det glöms bort när det kommer till föräldrarna. Det kan ju vara en mamma, två mammor eller två pappor, säger Amanda Wickman.