Det finns ett logiskt felslut i det här resonemanget. Felslutet bottnar i att vi sätter likhetstecken mellan pengar och rikedom som bygger på skuldsättning. Vi skiljer inte på riktiga pengar och kreditpengar.

Det härär kanske inte frågor som gemene man går och grubblar över, men det som är skrämmande är att de som borde sätta sig in i problematiken inte heller gör det. Ansvariga politiker och ledande ekonomiska experter har märkligt nog en dålig förståelse för pengarnas grundförutsättningar.

Den allmänna lösningen på penningbristen är ekonomisk tillväxt. Påsåsätt tänker man sig att nya fräscha resurser ska skakas fram. Att försöka skapa mer pengar genom mer tillväxt är dock ett bedrägligt feltänk. Dels är det fel eftersom tillväxt är en destruktiv målsättning i sig, ingenting kan eller bör växa för evigt, men framför allt är det en målsättning som inte löser grundproblemet (bristen på pengar).

Låt oss nu titta pågrundproblemet. Att det finns en konstant brist påpengar är inte en naturlag. Pengar skapas nämligen av människan och inte av naturen. Bristen är en konsekvens av att vårt penningsystem är felkonstruerat till att skapa kredit i stället för ”skuldfria” pengar. Över 90% av pengarna i samhället skapas genom bankernas utlåning (kreditgivning). Det betyder att över 90% av de pengar som cirkulerar har kunnat skapas genom att det har funnits personer som har accepterat att sätta sig i skuld till banken. Vad innebär då detta praktiskt?

Det innebär att för varje summa pengar som skapas, skapas det även en skuld påsamma belopp plus krav påränta. Den som lånar pengar påbanken måste såsmåningom betala tillbaka. Mer än nio av tio kronor som cirkulerar i samhället ska alltså återbetalas till bankerna med ränta.

Problemet är att inga pengar skapas någonsin för att användas till räntebetalningarna. Bankerna skapar alltså samhällets pengar och kräver sedan samma summa tillbaka plus lite till. Det är här skon klämmer. Det finns inte ”lite till” att hämta. Konsekvensen blir obönhörligen att pengarna inte räcker till. Det blir en allmän brist på pengar i samhället.

Grundproblemet handlar inte om att vi har för lite tillväxt för att fåråd med det vi vill ha. Grundproblemet är att vi har ett penningsystem som bygger på skuldsättning i kombination med ränta. Vi har inte äkta skuldfria pengar som betalningsmedel i samhället, utan skuldtyngd kredit. Det gör att en kronisk brist på pengar byggs in i samhällsekonomin eftersom skuldsättningen alltid ökar snabbare än tillgången på betalningsmedel. Bristen på pengar drabbar alla samhällssektorer, utom den sektor som tar emot räntebetalningarna.

När ansvariga politiker unisont talar om att välfärdens behov ska lösas genom mer tillväxt så förstår de inte grundläggande fakta om ekologin och ekonomin. De förstår inte att naturens begränsningar förr eller senare måste begränsa ekonomins tillväxt. De förstår inte heller vad som är orsaken till att pengarna inte räcker till välfärden.

Om inget görs för att ändra penningsystemet är vi tvungna att fortsätta hålla fast vid målsättningen om en hög tillväxt. En tro påtillväxt är nödvändig för att det ska finnas villiga låntagare som är beredda att skuldsätta sig, och låntagare behövs för att skapa ny kredit, och ny kredit behövs för att hålla igång samhällsekonomin och samtidigt betala räntan på krediten. Ju mer kredit vi skapar, desto mer måste vi skapa för att kunna fortsätta att betala av lånen.

Det alternativet lovar ingen ljus framtid. Det kommer att innebära fortsatta välfärdsnedskärningar, ökande förmögenhetsklyftor, och allt snabbare utslagning. Någonstans måste ju pengarna till räntan tas. Det innebär ofrånkomligen en smärtsam väg mot nedbrytning, kaos och samhällskollaps.

Om fokus i stället skulle läggas påatt rätta till problemen inom penningsystemet skulle hela den nedåtgående trenden kunna vändas. Staten skulle enkelt kunna ta påsig uppgiften att ge ut alla pengar som behövs i samhället skuldfritt. Såsker redan idag med de pengar som existerar som sedlar och mynt.