Rob Small korsar lika många övergångsställen som han går över gröna fält. Han omfamnar lika många gamla damer som han hälsar på nya besökare. Han kritiserar den globala jordbruksindustrin lika många gånger som han doftar på nyskördade grönsaker.

Grundaren till organisationen Abalimi, som betyder odlare på xhosa, frågar vad det mest revolutionära är du kan göra.

– Det är att plantera din egen trädgård och så dina egna frön. Om invånare i varje stad odlade ekologiska grönsaker i sina hem och samägde trädgårdar skulle ingen behöva gå hungrig och många tusen självinitierade jobb skapas.

Rob Small kallar trädgårdarna i Kapstadens townships (se faktaruta) en nationell modell.

– Vi uppmuntrar invånarna att odla, sälja, köpa och äta lokalt producerade grönsaker efter säsong.

Bakom skymtar en vision: vi återskapar det kollektiv som en gång fanns i bylivet, den här gången med ny teknologi och som individer.

– Du kan bara visa omtanke och återuppbygga en raserad gemenskap om du äter bra. Först när du har varit egennyttig kan du lära känna dig själv. Ringer det så småningom en klocka: ”vänta lite, jag kan inte leva för mig själv, det är inte bra att bara jag kan ha allt”, då ska Abalimi kunna ge handfast stöd.

Vid infarten till kommunkontoren i Gugulethu, ett av de township som tillhör Cape Flats där fyra av tio invånare i Kapstaden bor, håller en vakt fram ett papper för Rob Small att signera. Det behövde han inte göra förra veckan, eller någon annan vecka heller för den delen. Förra tisdagen visade han en skolklass den samägda trädgården bakom kommunens kvarter. De hade inte förväntat sig en demonstration. Landets fackföreningar löneförhandlade med offentliga arbetsgivare. Anställda höll upp skyltar och krävde tio- till femtonprocentiga löneökningar. Poliser höll pistoler.

– Vi var tvungna att gå ut genom brandstationen för att komma till bussen medan sjuåringarna frågade varför männen dansade och sjöng.

Kommunbyggnaderna fungerar som central för Gugulethu, Nyanga, Crossroads och Phillipi utanför Kapstaden. Här ställs anklagade brottslingar inför rätta, skriver socialarbetare rapporter, hämtar äldre sina pensioner och rycker polisen och brandkåren ut. Bakom området påtar till vardags sex rynkiga kvinnor i jorden.

Asfalten upphör. Tätt växande gräs buktar bland plåtskjul och containrar. Staketet går parallellt med elstolpar. Över trädgårdsfältet sträcks ledningar från el-master liknande miniatyriska Eiffeltorn. Bredvid fälten står en cistern. Ur de jämna fårorna i jorden sticker gröna blad upp. Den här tisdagen är tre kvinnor på fältet. Trädgården startade med trettio personer. De mer hängivna, äldre blev kvar.

I långärmade koftor, klänningar ner till strumporna och huvudbonader som döljer håret, samlar de in grönsaker färdiga att ätas. Blickarna är vända rakt ned mot bördigheten.

– Yngre förmågor, säger Rob Small och sneglar mot mig, söker ”smarta” jobb bakom skrivbord, kameror och mobiltelefoner. Inget fel i det, men vill ingen ta över jordbrukarnas uppgift går vi en världskris till mötes. Jordbruk är ett hårt arbete som pågår året igenom och innebär riktigt ansvar, något vi i den globala kulturen gärna vill slippa. Unga sitter hemma och väntar på att mamma ska förse dem med mat, fortsätter han med ett efterföljande hest, kort skratt.

Tant Phillipa ser upp från jorden. Hon bär en mörkblå halsduk och en mönstrad, färgrik sjal över hjässan. Från de smala ögonen skymtar en busig uppsyn. Jag frågar var männen är.

– De vill hellre styra oss än hjälpa till, men vi sköter oss bra själva, säger hon och ser ut över det 5 000 kvadratmeter stora fältet.

Där växer spenat, grönkål, blomkål, tomater, potatis, morötter, sallad, rödbetor, bönor, ärtor och en rad andra grönsaker i tre till fyra månader innan de skördas och äts av jordbrukarens familj, ges bort till sjuka eller säljs över stängslet, från bås och till Abalimi. Åtminstone hundra personer drar fördel av de här kvinnornas gröna fingrar.

Phillipa växte upp bland jordbruksfält i Transkei. Från tidigt på morgon till långt in på eftermiddagen är hon här.

– Många här ägnar hellre dagen åt att sitta i solen än att vara ute i jorden. De vill inte arbeta i trädgården om det inte ger dem pengar.

Marken tillhör kommunen, som hyr ut den för omkring 100 kronor om året. Jordbruksdepartementet har anlagt ett vattensystem, men kostnaderna för elektriciteten till pumpningen får jordbrukarna själva stå för. Phillipa berättar att regeringen skänkte utsäden förra månaden. Sådant hör ändå till ovanligheterna.

Rabatterna med vita etiketter är sådana Abalimi kontrakterat. Organisationen beställer en bestämd mängd av en viss grönsak och kommer överens om hur länge den ska odlas samt hur ofta den ska skördas. Trädgårdsodlarna vet därför redan innan hur mycket de får betalt. Varje tisdag lastar organisationens medarbetare in varorna från ett tjugotal kommunträdgårdar i skåpbilar.

Senare på dagen står ett led längs en avlång träbänk och rensar, sköljer, sorterar och paketerar grönsaker i 132 mörkgröna lådor som inom några timmar hamnar hos kunden. Lokalen där arbetet sker tillhör affärscentret i Phillipe.

Rob Small kliver ur sin vita Golf. Vinden rycker i det buskiga håret. Arbetsplatsen han är på väg till tillhör en gammal cementfabrik. I lågkonjunkturens tider övergavs de grå industrikonstruktionerna. Ett annat företag tog över i hopp om att sälja vidare delarna, men ingen satte värde på materialet.

– Vi fick kontoret och lokalen för nästan ingenting. Nu fem år senare är marken värd en förmögenhet igen efter att det har blivit ett potentiellt industriområde för flygplatsen.

Det nya affärscentret i Phillipi, sponsrat bland annat av British American Tobacco och del i ett nationellt nätverk, erbjuder idérika invånare rådgivning och vägledning att öppna en lokal verksamhet. Måhända inget banbrytande initiativ i europeiska ögon, men en genomgripande förändring i ett land där svarta före 1994 förbjöds att organisera sig, även om det gällde trädgårdsodling.

Efter demokratiseringen startade Abalimi de första kommunträdgårdarna. Målet är att ha bortåt 100 kommunträdgårdar etablerade i Kapstadens fattigare områden innan 2012.

– I februari 2008 lanserade vi Hoppets skörd. Jordbrukarna började sälja ekologiskt till människor med pengar som inte vill odla sin egen mat, säger Rob Small.

Efter Sydafrikas självständighet 1994 arbetade Abalimi med omkring 11 000 jordbrukare. År 2010 är de 3 000. Antalet började dala när fler fick tillgång till allmän utbildning och regeringen införde socialbidrag och barnbidrag. Färre människor var beroende av att försörja sig själva, fler kunde handla motsvarande produkter i affären.

Med en budget på tre miljoner kronor drivs hundra projekt om året. Organisationen subventionerar varje jordbrukare med knappt 150 kronor per månad i form av kurser, träning, gödsel, groddar, fröer och reparationer.

2008 års kommersialisering av trädgårdsodlingarna har lockat personer ända ned till trettiostrecket att ansluta sig. Den intresserade skriver först ett ansökningsbrev som tas upp på fältarbetarnas fredagsmöte. Snart blir den sökande kontaktad och intervjuad eller inbjuden att delta i en fyra dagars introduktionskurs. Därnäst assisteras ansökaren att sätta upp en egen liten trädgård på tomten. Efter två säsonger, eller ett år, följer Abalimi upp resultatet. Ifall grönskan står sig kan det bli tal om utvidgning.

– Första steget är överlevnadsnivå. Ganska snabbt kan de flesta gå vidare till försörjningsnivå, vilket innebär att de både äter själva och emellanåt kan sälja grönsaker. Många vill gärna tjäna mer pengar. I så fall kan de anslutas till Hoppets skörd. Men de får inte sälja mer än hälften av vad de producerar. Resten måste ätas i kommunen eller säljas över staketet. Vi har nämligen sett odlare sälja allting, gå hem med pengarna och handla gamla grönsaker i affären, förklarar Rob Small.

Beställarna är i huvudsak vita skolelevers föräldrar. De betalar i förväg och får en låda varje tisdag. De små lådorna, som innehåller sex eller sju grönsaker, motsvarande drygt tre kilo, säljs för omkring 60 kronor. De stora, med elva eller tolv artiklar, går för cirka 90 kronor och väger över fem kilo. Hälften av förtjänsten får odlaren. Resten används till att hålla organisationen flytande.

Mittemot mig i skåpbilens lastutrymme sitter zimbabwiern Wellington Machipsa. Han hämtade grönsaker från tio trädgårdar den här morgonen. Omkring oss står lådorna uppradade. Wellington bor i en trädgård tillsammans med sin bror. En dag ringde brodern och frågade om han ville komma och arbeta i Sydafrika. Snart vattnade Wellington rabatter, höll efter ogräs, gick bland grödorna, synade sina egna rabatter och sålde ”zimbabwiska grönsaker” till landsmän bara meter från fältet. På natten håller han uppsikt över marken där tjuvar lurar.

– Det är bra att också människor utan formell högre utbildning eller särskilda kvalifikationer kan använda händerna till att tjäna sitt uppehälle. Själv har jag lärt mig att man inte behöver odla endast en gröda på ett fält, som var fallet därifrån jag kommer i Zimbabwe. Återvänder jag en dag ska jag fortsätta odla ekologiskt och mer varierat.

I fickan har 25-åringen en lista över leveransernas elva stopp. Elva leveransställen. Hela sträckan tar ungefär fyra timmar att avverka. Arbetet för Abalimi och försäljningen ger honom 1 500 kronor i månaden.

Wellington Machipsa säger att zimbabwierna använder gödningsmedel. Det gör sydafrikanerna också. Det industrialiserade jordbruket och lobbyn för genmodifierade organismer, GMO, kan, förutom producentens pengaiver, vara Abalimis största hot.

Mellan januari 2007 och juli 2008 beviljade GMO Executive Council, Sydafrikas verkställande råd för hanteringen av genmodifierade organismer, 425 nya tillstånd för import, export och handel. De flesta tillstånden handlade om att importera genmodifierad majs från Argentina för djurfoderindustrin. Bland ansökningarna återkom oftast det amerikanskt baserade företaget Monsanto och schweiziska Syngenta.

Från 2006 till 2007 ökade landets yta för genmodifieringsplanteringar med 180 procent. Förespråkarna menar att de konstgjort framställda grödorna både växer snabbare och har större chans att överleva på platser där naturtillgångarna är knappa eller vädret extremt. 

Motståndarna skulle istället hävda att vägen mot försäkrad mattillgång och sund miljöhantering för nutida och framtida generationer ligger i att underhålla och förstärka ekologiska jordbrukssystem.

Sydafrika var fram till 2008 det enda land i Afrika som tillät genmodifierade grödor som bomull, soja och majs på den kommersiella marknaden. Mellan 2005 och 2007 ökade världsmarknadspriset på vete, ris, majs och mejeriprodukter med 70, 75, 80 respektive 90 procent. 

Jordbruksmoderniseringen i utvecklingsländer gav upphov till markdegradering, förorening av vatten och jord, minskad biologisk mångfald, minskat näringsinnehåll och ökat beroende av yttre leverantörer för jordbruksresurser. I alla fall om man ska tro African Centre for Biosafety, som menar att följden har blivit en massinflyttning till städer efter att bönder inte längre ansett sig ha råd att konkurrera med den globala industrin.

Rob Small tyder politiken bakom plantan.

– Världsekonomin bygger på olja, lån, industriellt jordbruk och kemikalier i omlopp. Men när det småskaliga jordbruket vacklar gör övriga samhället det också.

Monica Dilla och hennes väninna väntar under en paviljong på att beställarna från en skola ska hämta sina grönsaker. Tjugo lådor står uppradade. I beige, mönstrad kofta, ljusblå kjol och svart skinnjacka står hon och kurar. En regnskur har precis dragit förbi. Hon berättar att hon inte längre ville sitta och vänta på pensionen. Varje dag möter hon några av de elva kvinnor och fem män som också är med och sköter trädgården.

– Regeringen har skänkt oss landet. Ska vi få mer måste fler unga delta. Det är en utmaning.