När moment spelar Strindbergs Dödsdansen på sin nyöppnade lilla sidoscen är det alltså utan alla de stiliga uniformer och smakfulla 1800-talsmöbler som vanligen åtföljer ett strindbergskt kammarspel på scenen. Huvudkontrahenterna Edgar och Alice är liksom instängda i ett inre rum fullklottrat med barnslig ilska, möblerna är klädda med pappkartonger och själva ser de ut som mimare i sina vita ansikten och neutrala svarta kläder. Den gamle vännen Kurt, vars ankomst enligt Strindbergs text blir den utlösande faktorn för äktenskapskrisen, representeras här av en gammal sko och han är bara på ett kort fantasibesök.

Vi rör oss alltså i en värld där makarna plågas, och plågar varandra, uteslutande genom sina egna nojor och demoner. Man kan rentav tvivla på om Edgar, som det påstås, verkligen reser in till staden i slutet av pjäsen, det verkar helt enkelt omöjligt att lämna detta klaustrofobiska rum.
Ambitionen med den starka bearbetningen och förkortningen är tydlig: att frigöra Strindberg från all borgerlig 1800-talsbråte och låta textens kärna komma fram. I stort sett lyckas det, även om en del onödiga moderniseringar stör. Jag tror inte att kaptenen Edgars förskingring behöver göras om till att han försnillat pengar från sitt bolag eller att nutida slang och kraftuttryck är nödvändiga för att aktualisera pjäsen. Det äktenskapliga helvetet är snarare tidlöst än tidsbundet. Det är ett klart föryngrat äkta par vi möter. Pontus Stenshäll spelar ungefär samma typ som i sina tidigare momentuppsättningar, Edgar är inte alltför olik till exempel hans Rikard III med sitt pojkaktiga sätt och långa rockstjärnehår.

En effektiv kontrast, och en mycket intressant bekantskap, är Anna Rothlins Alice, med sitt uttrycksfulla minspel, blaserat föraktfulla röst och smidiga dansarkropp. Genom den föraktfulla attityden tittar en överraskande kärlek och ömhet fram. Detta tillsammans med att många av de värsta ömsesidiga grymheterna försvunnit ur texten gör att Dödsdansen hos moment blir paradoxalt hoppfull.
Det går faktiskt att tro på en äkta försoning, på att den onda cirkeln trots allt ska kunna brytas.