Kvinnofridsprogrammet ligger till grund för Karin-projektet, som nu får bra betyg i en ny utvärdering. Flera av kvinnorna som deltagit i utvärderingen uppskattar möjligheten att kunna göra polisanmälan och få hjälp och stöd på samma ställe och slippa slussas runt mellan olika myndigheter.

Vi står i ett av de genomtänkt inredda förhörsrummen. Den nya ryamattan är varmt orange, allt är dämpat och mjukt i konturerna och på bordet står en ask pappersnäsdukar. Polisutredare Annika Thörnblad pillar med en videokamera, hon ska strax förhöra en kvinna som har hört av sig och vill anmäla misshandel och kidnappning. Annika Thörnblad vill filma förhöret, en inspelning kan komma väl till pass om det blir rättegång. Här i Karins lokaler kan kvinnor som utsatts för våld och hot inom familjen få hjälp av polis, socialarbetare och läkare. Allt i en trygg, hemliknande miljö långtifrån de kalla bänkarna och nummerlapparna i polisens vanliga väntrum.

– Men egentligen kan lokalerna se ut hursomhelst, det är det personliga bemötandet vid förhören som spelar roll. Jag försöker lyssna på folk med ett öppet sinne, säger Annika Thörnblad.

Till våren utökas verksamheten här. En socionom från Kriscentrum för män flyttar in hos Projekt Karin. Detta är en av flera förändringar som initierats utifrån en den utvärdering som rättssociolog Annika Rejmer vid Lunds universitet gjort. Undersökningen bygger på enkätfrågor och djupintervjuer med kvinnor som utsatts för våld.

Men något som flera kvinnor efterlyste var fler förhörstillfällen. När polisförhöret görs i en akut situation när polisen till exempel rycker ut till en misshandel och kvinnan förhörs direkt på platsen så kan det finnas behov av ett andra förhör. Flera kvinnor har sagt att de inte var i balans och inte fick ur sig allt de ville berätta. En femtedel av de kvinnor som deltog i studien kallades aldrig till något andra förhör, trots att riktlinjerna säger det. Det här kan betyda att den gamla sanningen att kvinnor som utsatts för våld och hot inom en relation ofta drar sig för att anmläla, och att alltför få ärenden på grund av detta går vidare till åtal, inte längre stämmer:

– Kanske är det inte är så att kvinnor inte vill medverka i förhör och polisutredning, utan tvärtom att de inte blir hörda ordentligt. De kanske inte får möjlighet att berätta allt, eftersom de är upprörda under förhöret. Det både polis och åklagare måste fundera på är om fler utredningar hade kunnat gå vidare till åtal om fler kvinnor hade förhörts två gånger. De får se över sina metoder, säger Margot Olsson.

Anna Gustafsson som är projektledare för polismyndighetens del i Projekt Karin, säger att ett psykosocialt samtal för de kvinnor vars polisautredningar läggs ner kan vara en åtgärd. För i de fall där åklagaren inte finner grund för vidare förhör och utredning så går det inte att göra mer rent polisiärt, säger hon.

Under våren flyttar också Kriscentrum för barn och ungdomar in i Karin-projektets lokaler. Barn som blivit vittnen till våld kommer nu att kunna få stöd här.

I utvärderingen framkom också att det inte är ovanligt att de misshandlade kvinnorna blir av med sitt arbete på grund av krisen i relationen och familjen. Vissa vågar inte heller gå till sin arbetsplats eftersom mannen då kan söka upp dem. Margot Olsson berättar att de redan tagit kontakt med Arbetsförmedlingen, förhoppningen är att samarbeta med dem för att hjälpa de här kvinnorna tillbaka till arbetsmarknaden. Även Försäkringskassan ska in i bilden, för att öka förståelsen för den situation en misshandlad kvinna befinner sig i.

– Det här att så många kvinnor blev av med jobbet var någonting vi inte uppmärksammat tidigare, säger hon.

Poängen med Projekt Karin är att flera myndigheter ska samverka, målet är att