Internationella kvinnodagen instiftades 1910 vid den socialistiska världsorganisationen andra internationalen. Sedan dess har allt fler länder och organisationer slutit upp. 1977 antog FN en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Malmö Fria har denna vecka frågat ett antal Malmöbor vad de vill använda dagen till. Det varierar från ovan nämnda magdans till att kämpa för kvinnors rättigheter i Mellanöstern.

Det sistnämnda får mig att tänka på Irak. I morgon söndag är det valdag. År 2005, när irakierna kunde rösta i sitt första så kallade fria val på 50 år, jobbade jag som reporter i Jönköping och skulle rapportera från ett möte inför Irak-valet. Skolaulan var full med exil-irakier som skulle ner till Köpenhamn för att lägga sin röst i valet. Det första fria valet, det var stort, ja till och med ”historiskt” sa George Bush.

Det var bara en sak som skavde – i salen fanns endast två kvinnor. ”De flesta är nog hemma med barnen och förbereder maten” förklarade de båda trevliga herrarna som höll i valmötet när jag frågade. Sedan insåg de raskt att det här inte såg bra ut och tillade att ”vi måste bli bättre på att få kvinnorna att delta i politiken”.

Förra veckan när det var bilkaravan på Möllevångstorget inför Irak-valet skymtade vi flera kvinnor inne i bilarna. Inte vet jag om det är ett tecken på förändring, men jag hoppas. För som min vän i machismons hemland Argentina uttrycker saken när jag frågar honom om internationella kvinnodagen: ”Kvinnan och mannen är de två vingar som mänskligheten har för att flyga. Om en vinge saknas går det inte att lyfta”.

Men det är fortfarande inte självklart att kämpa för kvinnors rättigheter. En vän här i Sverige fick på tredje dejten veta att mannen ifråga var aktiv antifeminist. När samtalet gled in på feminism förklarade han att mäns våld mot kvinnor inte existerar. Med hänvisning till statistik som myndigheterna mörkade berättade han om alla män som misshandlas av kvinnor.

När kompisen då påpekade att den offentliga statistiken visar på motsatsen levererade mannen vad hon beskriver som den ”absoluta nådastöten för all eventuellt återstående attraktion och respekt”. Han menade att domstolarna inte tar hänsyn till att misshandeln kan ha provocerats fram:

”Tjejen kanske har borderline eller så och ber om stryk.” Han fortsatte: ”Ibland brister det och ett slag, även om jag inte säger att det är rätt, kan vara enda sättet att få slut på bråket”. Behöver jag säga att det blev den sista träffen för min kompis och antifeministen?

I det här numret kan du läsa om Projekt Karin där kvinnor som utsatts för våld och hot inom en relation får stöd. Snart flyttar personal från Kriscentrum för män in i Projekt Karins lokaler för att aktivt stödja de misstänkta förövarna.

På kultursidorna möter du de kvinnliga skådespelarna som prövar på att vara män, med allt vad det innebär av skäggväxt och mindervärdeskomplex.