Om ett par veckor utkommer det feministiska förlaget Rosenlarvs nya antologi Är de här för att stanna nu? om kvinnliga författare som under slutet av 1800-talet skrev dramer som i dag försvunnit ur vår teaterhistoria – kanske för att de är skrivna av just kvinnor. Pjäserna tar bland annat upp hur det är att vara kvinna, ur ett kvinnoperspektiv. En aspekt som ofta saknas i de kanoniserade männens verk.

Moa Holmqvist är medredaktör till boken och en av de drivande i förlaget som startade 2005. Rosenlarv ägnar sig åt återutgivning av äldre litteratur skriven av kvinnor, i syfte att rädda den ur glömska och dammiga biblioteksmagasin.

– Vi har en politisk ambition med förlaget, att förändra litteraturhistorien, synen på litteratur, säger hon. Vi vill få människor att hitta sin egen litteraturhistoria, ta del av det som man faktiskt har berövat oss. Det finns en allmän men felaktig uppfattning om att kvinnor inte har skrivit böcker före 1900-talet. Texterna vi publicerar har legat bortglömda länge.

Upprinnelsen till den aktuella antologin går tillbaka till våren 2006. Då hade bokens huvudredaktör Åsa Sarachu just avslutat studierna i litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns högskola. Under utbildningen kom hon i kontakt med kvinnliga författare och dramatiker som hon aldrig hört talas om. Med en bakgrund inom teatern fångade särskilt dramerna från slutet av 1800-talet hennes intresse. Tillsammans med några intresserade skådespelare och regissörer började hon fördjupa sig i de bortglömda pjäserna.

Arbetet mynnade ut i två stora teaterprojekt: Spetsprojektet i samarbete med Riksteatern och Modärna kvinnor på Stockholms stadsteater. Ungefär samtidigt började Dramaten intressera sig för de bortglömda dramerna. Våren 2009 var det premiär för Victoria Benedictssons Final från 1885.

Moa Holmqvist vill att antologin ska fungera som en informationsbok om de senaste årens utveckling.

– Tanken är att dokumentera de här teaterprojekten, att det varit så många olika människor på olika platser i Sverige som utan att ha något med varandra att göra börjat uppmärksamma kvinnliga pjäsförfattare.

I boken varvas längre och kortare texter av litteraturvetare, regissörer, teaterchefer, kritiker och skådespelare. I ett så kallat rundabordssamtal diskuterar skådespelare och regissörer hur man kan skriva om teaterhistorien.

– Frågan är om de kvinnliga pjäsförfattarna äntligen fått sin förtjänade plats i rampljuset eller om detta bara är en övergående fas för att folk ska få tysta sitt dåliga genussamvete, funderar Moa Holmqvist. Är de här för att stanna nu?