Och han är inte ensam – känslorna svallar och flera varnar för att Apoteket blir nästa service som försvinner.

För visst spelar det roll var vi bor, asfalten vi nöter och mannen i tobaksbutiken på min gata som tipsar om när p-lisorna är på väg och det är dags att flytta bilen. Det är enkelt – vi känner samhörighet och identifikation med det område vi bor och vistas i. ”Rör-inte-min-barrio”-mentaliteten visar sig nog extra tydligt i ”problemområden” – områden som av andra ses som farliga, fattiga och våldsamma.

Själv växte jag upp i en förort till Stockholm. Visst, flera grannar drack för mycket, någon låg på gräsmattan på somrarna och stack till oss en femma för att handla cigg. Visst gick det illa för grannkillen som dömdes för att ha dödat en kille, visst blir jag ledsen varje gång jag ser hans mammas jagade, rädda blick på bussen, visst langade en annan granne narkotikaklassad medicin till killarna i sjuan och visst dog en av dem i en överdos. Men där fanns samtidigt idyllen där vi plockade hallon vid järnvägen, lekte hemliga agenter och smög på fullgubbar och andra misstänkta individer.

Först när vi började gymnasiet nere i centrum och hamnade i samma klass som folk från villaområdet två-tre kilometer bort gick det upp för oss att vi bodde i slummen. Glömmer aldrig undanflykterna när jag föreslog grupparbete hemma hos mig: ”Dit kan man väl inte åka, man kan bli knivskuren på bussen?!” Trots att vi förklarade att det inte skulle hända, och att knarkspruta i benet inte heller hörde till vanligheterna så blev det aldrig grupparbeten hos oss. Vad som däremot hände var att jag och mina kompisar kände en stark tillhörighet och hatkärlek till vårt område.

I veckan chattade jag med en kompis som bor på Seved i Södra Sofielund. Problemen med våld och narkotika här är väl kända och Malmö stad har en specialsatsning för att förbättra området. ”Erika, nyss var det en kille som blev påpucklad precis nedanför mitt fönster!” – dök det upp i chatten. Men, misshandeln avvärjs, rapporterar kompisen, när en tjej tvärsöver gatan sticker ut huvudet genom fönstret och läxar upp killarna och ropar ”Jaså vill du skjuta mej, kom hit då så kan vi snacka! Annars kommer jag och hela huset ner”.

Uppenbarligen kände granntjejen att hon hade uppbackning av hela huset. Misshandeln upphör och killarna försvinner. ”Civilkurage, det är anledningen till att jag gillar mitt område”, konstaterade min kompis när misshandeln under hennes fönster avvärjts.

Vi vill gärna berätta om livet i olika delar av Malmö. Varför gillar du ditt område?