Fria Tidningens bakgrund om bråket kring Maj Wechselmanns film om massmorden i Indonesien 1965–66 behöver kompletteras (FT 13/2–10). Filmen berättar trovärdigt hur ledande generaler kidnappades med kommunistpartiledarens stöd, hur detta blev förevändningen för Suhartos folkmord och hur radikala kvinnor (som falskeligen påstods ha förgripit sig på generalerna) fängslades, torterades och mördades. Tvisten handlar om hur filmen gjorts, hur den förklarar folkmordet och varför den kritiseras.

Först metoden. Wechselmanns missbruk av mig för att få stöd, kontakter, intervjuer och sakkunskap så länge det passade hennes idéer och budskap bryter mot normen för samarbete mellan akademiker och till exempel filmare och journalister. (Rådgivarrollen formaliserades i en av Wechselmann intensivt önskad ansökan av mig genom Universitetet i Oslo om produktionsstöd hos stiftelsen Fritt Ord den 18/6 2008.) Principen är densamma som mellan en lots och en kapten på ett fartyg. Undergrävs den, kan trovärdiga akademiker inte heller samarbeta med aktivister för till exempel mänskliga rättigheter och demokrati. Därför måste jag protestera.

För det andra substansen. Den historiska inramningen är förvirrad och bortser bland annat från varför kommunistpartiledaren medverkade till den ödesdigra kidnappningen. Förstår vi inte att han gjorde detta för att demokratifrågorna negligerats och partiets politik gått i baklås, kan vi inte lära något av hur hela folkrörelsen kunde tillintetgöras (inklusive kvinnoorganisationen i filmen) och hur generalerna kunde iscensätta folkmordet med stöd av landets liberaler och Väst. Detta har jag forskat i sedan 1971 och kan inte förtiga.

I fråga om kidnappningen, mördandet och kvinnorna har jag hänvisat till kunnigare kolleger. Men mina egna råd om helheten och de frågor jag själv är expert på passade inte in i Wechselmanns verklighetsbild. Därmed exemplifierar filmen också varför sanningen inte kommer fram och kan bidra till försoning.

För det tredje Wechselmanns påstående att min kritik bara beror på att jag är rädd att bli bannlyst på samma sätt som filmmedarbetaren Dr. J. Roosa. Jag skulle till och med vilja få filmen förbjuden genom att informera Indonesiens ambassader i Norge och Sverige. Sanningen är att jag aldrig avstått från sakligt grundad kritik av Indonesiens styrande (om folkmordet se till exempel Jakarta Post 17/4–00 och 16/2–10). Dessutom meddelade jag min slutkritik av filmen och villkor för fortsatt medverkan redan innan det var känt att Dr. Roosa blivit bannlyst.

Slutligen beror informationen till ambassaderna på att de stött samarbete om demokratiutbildning. Det är inte jag utan Maj Wechselmann som velat få filmen förbjuden och därmed uppmärksammad (genom att jag skulle göra ett insinuant uttalande som någon föreslagit henne, vilket jag vägrade). Allt kan dokumenteras.