Ser man på opinionsläget, är det klart att en viktig del av befolkningen varken är nöjd med dagens eller den förra regeringen. Många av de orättvisor, som borgarna kämpar för i dag, hade redan påbörjats under Perssons ledning. I stort sett var det bara V och MP som markerade en annan profil i de frågorna. Någon faktisk miljöpolitik har tyvärr inte den nyväckta borgerligheten klarat av att skapa. Detta kan inte ens döljas av det ohämmade och innehållslösa skrävlet Carlgren presterar. Och Reinfeldts miljöengagemang verkar mest handla om att skryta med Sveriges miljöambitioner i en internationell omvärld där ordet knappt ens används.

I det läget är, tydligen, den sympatiska och raka Wetterstrand en efterlängtad gestalt. Och nu kommer överenskommelse efter överenskommelse, kompromiss efter kompromiss, slag i slag de tre oppositionspartierna emellan. Trupperna lär stanna i Afghanistan, kärnkraften avvecklas i ett makligt tempo. Man kan undra hur det blir med den enorma bilsatsningen i Stockholm. Vapenexport ska inte förbjudas och vi ska ha lagom med Jasplan. Det sista skulle även jag ha gått med på eftersom att lagom är noll. Men inte i sällskap med S.

Nu ska taket i sjukförsäkringen höjas, en paradgren på vänsterns bakvända tankar, snarare vill de se till att folk med höga löner har råd att vara sjuka än att folk med låga eller inga löner alls har rimliga levnadsförutsättningar.

Nya kompromisser haglar att läggas till de som MP inte redan har hunnit genomföra på sina lydiga kongresser de senaste åren.

Men även dessa kompromisser är förbättringar, trots allt. Det är slut med vapenutbyte med USA, då de de rödgröna bara ska tillåta vapenexport till länder som respekterar de mänskliga rättigheterna. Inga fler Natoövningar på svensk mark, klart mindre inhuman sjukförsäkring et cetera.

En del att glädja sig åt alltså, om man inte hyser en faktisk grön dröm med systemkritiken i minnet. Det behövs ett grönaktigt parti i Sverige trots att spåren förskräcker. MP:s nya roll har C försökt hävda i decennier med allt mindre fog. MP riskerar att rutscha utför samma maktsugets kana. Så det är bara att hoppas att MP axlar rollen som ett effektivt förhandlingsparti med lättgröna drömmar att måla betongen med.

Men för att den politiska kartan ska bli komplett och för att världen ska få sig en vägvisare, inom svensk politik, mot ett solidarisk och miljövänlig utveckling behövs ett nytt parti, ett med verkligt grönt program, ett med systemkritik och helhetssyn. Den rollen har tyvärr inte MP av i dag.