Abortmotståndare bildar nätverk för vårdpersonal
Organisationen Ja till livet, som driver opinion mot abort i Sverige, har skapat ett nätverk för vårdpersonal. Mailinglistan, som har ungefär hundra medlemmar, kom igång i sent höstas men har redan fått kritik från såväl RFSU som Statens medicin-etiska råd. Ordförande Gunilla Gomér är dock nöjd med initativet.
Ja till livet, som förespråkar en nollvision för aborter i Sverige, har nu startat ett nätverk för vårdpersonal som delar deras åsikter. Lite mer än hundra personer har hittills gått med i mailinglistan som nätverket utgår från. I framtiden hoppas Ja till livet kunna använda nätverket för att anordna seminarier och andra.
Gunilla Gomér menar att avsaknaden av en svensk samvetsklausul – som låter vårdpersonal avstå från procedurer de finner moraliskt tveksamma – gör ett nätverk nödvändigt. Samvetsklausuler finns exempelvis i Italien, där den katolska kyrkan har stort inflytande.
– Jag var själv med om en sen abort för många år sedan som jag upplevde som väldigt traumatisk. Och då fanns det inget sätt för mig att dela med mig av det jag kände, utan det var mer från övrig personal och ledning att ”vi gjorde det vi skulle.” Genom åren sedan dess har jag fått höra från väldigt många andra som upplevt samma sak och som velat dela med sig av sina erfarenheter. De har känt att de inte haft en röst på arbetsplatser där man redan bestämt vilken inställning man ska ha.
Gomér menar att det ”inte är politiskt korrekt” att vara abortmotståndare i svensk vård.
– Om man går med i nätverket ska man för det första få känna att man inte är ensam, vilket kan lindra lite när man står inför situationer som skapar etiska dilemman. Det finns ju en sorts styrka i att känna att vi faktiskt är flera som tycker och känner så här. Man måste inte anamma den givna åsikten som finns på arbetsplatsen.
Vårdpersonal i Sverige har viss möjlighet att få tillgång till så kallad debriefing vid extra påfrestande händelser inom yrket. Det är verksamheterna själva som beslutar om när och hur den resursen ska användas. Men det fungerar inte efter som sena missfall och aborter inte räknas som extraordinära händelser, anser Gunilla Gomér.
– Man hade kunnat önska att det hade fungerat med att vårdpersonal fick debriefing. Men istället förväntas man att göra alla saker som tillhör professionen utan att tveka – man ska vara beredd att utföra alla handlingar. Annars ses man som besvärlig och kan få svårare att få jobb.
Vad baserar du det på?
– Arbetsgivarna vill så klart ha personal som inte ifrågasätter utan bara... gör det.
Kritiken från nätverket har bland annat kommit från riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP), medlem i Statens medicin-etiska råd, som påpekat att kvinnor måste kunna vara säkra på att de bemöts av personer som inte ifrågasätter deras beslut om abort.
Det finns också andra invändningar. Sofia Kälvemark-Sporrong är lektor i farmaci vid Uppsala Universitet och doktorerade 2007 med en avhandling som behandlade etiska frågor för vårdpersonal. Hon känner till Ja till Livet, och är tveksam till initiativet med nätverket. Kälvemark-Sporrong säger att även om det mycket riktigt ofta saknas fungerande diskussionsforum på arbetsplatserna så är det inte nödvändigtvis just abortfrågan som har behov av att behandlas.
– Det förekommer relativt ofta bland vårdpersonal att man pratar man om de stora etiska frågorna, de som rör liv och död. Men det finns en mängd saker i all vårdpersonals vardag som det behövs forum för att ta upp. Ju mer man diskuterar desto bättre förstår man ju vad man egentligen tycker – att det man tror på från början kanske var ytligt.
Hittills är det mest frågor som berört Ja Till Livets huvudämnen – abort och palliativ vård – som dryftats på mailinglistan. Gomér säger att diskussionerna även kan komma att röra sig kring mer vardagliga etiska frågeställningar framöver.
– Vilka dilemman som tas upp beror lite på hur behovet ser ut. Till exempel har vi ju fosterdiagnostik där alla möjliga saker ställs på sin spets.
På hemsidan står det att man inte nödvändigtvis behöver vara medlem i Ja till livet för att kunna gå med på mailinglistan. Gunilla Gomér räknar dock med att det kommer att vara sympatisörer till föreningen som deltar.
– Frågan är om det är naturligt för våra meningsmotståndare att vara med i nätverket. Då blir det ett debattforum där olika åsikter hela tiden ställs mot varandra och det vill vi inte att det ska bli.
Sofia Kälvemark-Sporrong tror inte på ett forum som tar upp etiska frågor där den grundläggande inställningen är densamma hos samtliga deltagare.
– Spontant verkar det märkligt att rikta sig bara till människor som är emot aborter. Det känns inte som att det kan bli en produktiv diskussion. Det är ju i mötet med oliktänkande som man faktiskt kan komma vidare med sina egna etiska frågeställningar.