I julens berättelser figurerar även jultomten, denne glade, rödklädde man som kommer och knackar på dörren alldeles efter det att någon i familjen plötsligt avlägsnat sig för att köpa tidningen. Med sig har han, om barnen varit snälla, kanske en säck med julklappar.

Före eller efter tomtens besök, om nu det över huvud taget kommer någon, är det dags för julbordet. Detta dignande bord av läckerheter. Julbordet om något omgärdas av berättelser. Här finns berättelsen om allt som bara måste finnas på julbordet. Här finns anor och traditioner långt bak i tiden. Här finns berättelsen om sillsalladen farmor en gång slängde ihop, och som nu alltid pryder julbordet. Här finns berättelsen om familjens minsting, som en jul åt köttbullar och endast köttbullar, och sedan dess inte ens kan titta åt dem. Här finns berättelsen om den glada grisen som i ett år bökat runt i den svenska myllan, för att sedan, kokt och griljerad, ligga med stjärten upp på julbordet.
   
Men vänta nu. Det är något som inte stämmer. Min farmor har minsann inte slängt ihop någon sillsallad. Det var min mormor. Och min lillebror har aldrig varit särskilt förtjust i köttbullar. Och den där glada grisen har nog inte haft ett alltför glättigt liv trots allt.

För ett par veckor sedan lanserade Djurrättsalliansen sin rapport om några av Sveriges grisfabriker. Jag hoppas att deras berättelse kommer att smyga sig in i just din jul. Berättelser borde ha lyckliga slut. Gör ditt till för att julen ska få ett lyckligt slut, avstå från djur på julbordet.