På många arbetsplatser hänger kalendrar med nakna kvinnor. Företagen får sådana kalendrar som reklam. Stina Nilsson och Tova Eriksson gillar inte att företagen har kalendrar med nakna kvinnor. De har gjort en egen kalender, som de kallar för Styrka. De åker runt till företag i Göteborg och ber att få byta ut kalendrar med nakenbilder mot deras egen kalender.
Stina Nilsson berättar hur det började.
– Ett företag lämnade nakenkalendrar till mina föräldrars företag varje år. Min mamma blev väldigt upprörd.

Stina Nilsson, Tova Eriksson, Klara Persson och Kristin Bergman bildade föreningen Pustfunk år 2004. De använder konst för att diskutera olika frågor i samhället.
I sin egen kalender vill de ställa frågor om hur vi ser på kvinnor och män. De vill diskutera om vi verkligen vill ha sexuella bilder överallt. Vem är de till för, och varför?
De hoppas att de anställda på företagen ska börja diskutera detta. De hoppas också att företagen själva ska tacka nej nästa gång någon vill ge dem en naken-kalender.
– Vi vill inte bara gå in på företagen och plocka ner deras kalendrar. Vi har en tanke med vad vi gör. På företag där mest män arbetar finns det ofta nakenkalendrar. Man väntar sig det. De har inte tänkt: vi vill ha en nakenkalender, säger Stina Nilsson.
På byggarbetsplatser och bilverkstäder har man länge haft nakenkalendrar. Företag ger nakenkalendrar till andra företag som de samarbetar med, som reklam.
Jan Larsson äger en bilfirma. Han tycker inte att det är något problem med nakenkalendrar.
– Jag har ingen kalender på väggen. Men om någon ger mig en kalender med nakna fruntimmer, så hänger jag upp den. Många tycker att kvinnors kroppar är vackra. Det finns till och med några lite äldre kvinnor som själva har gjort en nakenkalender, säger Jan Larsson.

Tova Eriksson tror att många människor inte har följt debatten om sexualiseringen av det offentliga rummet.
– Debatten finns i feministiska tidningar, men de som inte läser dem kanske inte diskuterar det. Man träffar ju mest människor med ungefär samma åsikter som man själv har. Det gäller mig också. När jag åker runt till arbetsplatserna lär jag mig att möta människor med andra åsikter, säger hon.
På en bilfirma fanns sju nakenkalendrar, men ingen ville säga att de hade satt upp någon kalender. På en arbetsplats var de nöjda med sin nakenkalender eftersom de blev glada när de tittade på kvinnorna. De tyckte inte att det var diskriminering eftersom företaget gav kvinnor rabatt.

Men alla arbetsplatser med mest män har inte nakenkalendrar. Volvo har bestämt att man inte får ha nakenkalendrar hos dem. Det finns även andra företag som har sådana regler.
– Vi går ut och diskuterar med folk på olika företag. Vissa är mycket positiva och andra gillar det inte. Det roligaste är när ens fördomar inte stämmer, och det inte finns några nakenkalendrar, säger Stina Nilsson.
På Digasoft bilfirma tycker de att det är bra när Tova Eriksson kommer. Benjamin Durmiservic äger bilfirman. Han säger:
– Jag har inte tänkt på kalendern tidigare, men nu förstår jag att den inte är bra. Jag ska säga till alla mina verkstäder att ta ner sina kalendrar. Fast jag tycker faktiskt att den nya kalendern är mer erotisk.

Föreningen Pustfunk har jobbat med kalendern sedan i maj i år. Tolv olika konstnärer har gjort bilderna. Det finns abstrakta bilder och bilder som föreställer något. Det finns textilkonst, kollage och mycket annat. Den ideella föreningen Kulturungdom har gett Pustfunk pengar till att göra kalendern.
– Det är roligt att vi har en så snygg och välgjord kalender att erbjuda. Vi hoppas att många företag vill ha vår kalender. Vi fortsätter att gå runt till företag och skapa debatt, säger Tova Eriksson och Stina Nilsson.