Ibland är det svårt att få rätsida på klimatdebatten. Medan somliga målar upp katastrofscenarier med omfattande översvämningar, torka och svält försöker andra – utifrån samma naturvetenskapliga grund – sätta ett pris i kronor och ören på den globala uppvärmningens effekter. Men kan ekonomiska modeller överhuvudtaget användas för att förklara hur förändringar av den globala miljön drabbar våra samhällen?

Thomas Sterner, som är professor i miljöekonomi på handelshögskolan i Göteborg, menar att det i alla fall är meningsfullt att försöka.
– Det är svårt eftersom de metoder och verktyg som vi ekonomer använder lämpar sig bäst för att mäta små förändringar, som när ett pris ändras i taget – inte när allt ändras på en gång. När man talar om verkliga katastrofscenarier eller saker som inträffar i framtiden då vi lever i en helt annan värld blir det naturligtvis mycket svårare. Det finns ju även naturvetenskaplig osäkerhet om vad som kommer att hända. Men att något är svårt är ingen anledning att inte försöka, säger han.

Hur den globala uppvärmningens kostnader i framtiden ska vägas mot kostnaderna för reducerade utsläpp i dag har debatterats livligt av ekonomer de senaste åren. I oktober 2006 väckte Nicholas Stern, tidigare chefsekonom på Världsbanken, stor uppmärksamhet med en rapport som varnade för att kostnaderna för ohejdade klimatförändringar kan uppgå till mellan 5 och 20 procent av världens samlade BNP. Därför skulle det enligt Stern löna sig att snarast vidta kraftfulla åtgärder för att bromsa den globala uppvärmningen.
Andra ekonomer har istället argumenterat för att det vore bättre att satsa på maximal tillväxt för att ge större resurser att möta klimatförändringarnas konsekvenser i framtiden. Men bortsett från moraliska invändningar mot att lämpa över risker på framtida generationer finns ekonomiska argument mot en sådan hållning, menar Thomas Sterner. Mer tillväxt gör det nämligen inte nödvändigtvis så mycket lättare att möta klimatförändringens konsekvenser.
– Med 3 procents tillväxt blir vi 16 gånger rikare på 100 år, men vad det faktiskt innebär kan vara svårt att föreställa sig. Att vi blir 16 gånger rikare innebär ju inte att vi helt enkelt konsumerar 16 gånger mer av allt, eftersom det även sker ett skifte i våra konsumtionskorgar på grund av förändrade relativpriser. För 100 år sedan hade till exempel 5 procent av befolkningen i Göteborg piga. Men det har inte blivit vanligare i dag trots att vi blivit otroligt mycket rikare, eftersom pigans arbete blivit dyrare minst lika fort.
– Samma sak händer i framtiden. Vi kommer att få fler elektroniska prylar som är så billiga att de inte gör något om vi tappar bort dem. Men vi kommer inte få 16 gånger fler korallrev, tvärtom kommer de att försvinna. På samma sätt kommer relativpriset på bristvaror som vatten i Afrika och odlingsbar jord att stiga väldigt fort. Och även om vi får fler mobiltelefoner så kan detta leda till svårhanterliga problem som svält och konflikter, vilket kan driva folk att fly och försöka ta sig hit, där de kanske inte är välkomna, vilket leder till nya konflikter, och så vidare. Det här innebär att klimatförändringarnas kostnader kan bli större än vi kan föreställa oss i dag.

Men vissa menar ju att det ändå är bättre att satsa på maximal tillväxt, eftersom det inte minst skulle hjälpa de fattiga länderna att bättre möta klimatförändringarna i framtiden?
– Det är ett respektabelt argument men det hade varit mer trovärdigt om de som för fram det faktiskt ägnade sin begåvning åt utvecklingsfrågor. Det stämmer att fattiga länder måste tillåtas ha ekonomisk tillväxt både för att nå en anständig levnadsstandard och ha råd att skydda sig mot klimatkostnader, och vi som orsakat klimatförändringarna har en moralisk skyldighet att kompensera dem. Översvämningar, torka och glaciärernas försvinnande i Himalaya kommer ju att drabba de fattiga väldigt hårt, och Bangladesh kommer troligen vara fattigt även om några årtionden och därför inte kunna försvara sig mot en stigande havsnivå, säger Sterner.

Samtidigt menar han att det är viktigt att koppla ihop utvecklingsfrågan med en lösning av klimatkrisen. Han tycker att det är orimligt att kräva att de fattiga länderna ska minska sina utsläpp i dag, och pekar ut den enorma klyftan mellan de rika och de fattiga länderna som huvudskälet till att det går trögt i klimatförhandlingarna.
– Ett land som Indien skulle tjäna på ett avtal med lika stora utsläpp per person, vilket skulle göra det möjligt för fattiga länder att öka sina utsläpp eller sälja utsläppsrätterna, medan USA vill att alla ska minska sina utsläpp med lika många procent. När parterna är så långtifrån varandra är det svårt att komma överens. Om man ska gå in i en affär och pruta och vill betala 10 och försäljaren vill ha 12 så snackar man ett tag och kommer kanske överens om 11. Men om säljaren säger 150 000 och du vill ge 10 så är det mycket svårt att nå fram till en kompromiss.
Till skillnad från i många andra globala sammanhang där de fattigas röster ofta väger lätt sitter utvecklingsländerna – i alla fall de största som Indien och Kina – på ett trumfkort i klimatfrågan: Utan dem blir varje klimatavtal meningslöst, menar Sterner.
– De skulle helt enkelt kunna säga att torka och översvämningar har vi redan, därför tänker vi köra på och elda vårt kol och se vad som händer. Då spelar det ingen roll vad vi i västvärlden gör, utan vi måste helt enkelt bestämma oss för hur viktigt vi tycker detta är – och där är vi ju tyvärr inte överens, säger Thomas Sterner.
– Det finns många här som varken vill ha långtgående klimatåtaganden eller rättvisa, att då kombinera de sakerna gör det knappast lättare att övertyga dem. Men för oss som gärna ser både åtgärder mot uppvärmningen och ökad rättvisa finns det inte mycket att göra annat än att fortsätta försöka informera och övertyga.

Tänker du delta i några demonstrationer i Köpenhamn?
– Nja, jag tror att jag gör större nytta med mina artiklar och genom att delta i debatter. Det beror i så fall mycket på vad för slags demonstration det blir. Skulle de urarta blir de snarare kontraproduktiva. Även om de flesta av delegaterna som kommer till Köpenhamn är ovilliga att göra tillräckligt så representerar de ju inte den högsta ondskan i världen.
– I princip är de ju människor med god vilja, så man får vara försiktig med vem man demonstrerar emot.