Inbjuden av Centro Brasileiro de Solidariedade aos Povos (”Brasilianskt center för solidaritet mellan folken”) tillbringade jag sju dagar i ett bondeläger tillhörande Liga dos Camponeses Pobres (”Fattiga bönders förbund”, LCP) i lantliga Rondonia i norra Brasilien.

LCP grundades i augusti 1995 då bönder som ockuperade en stor farm avlägsnades brutalt av polis och lönnmördare. Resultatet blev elva döda, bland dem sexåriga Vanessa. Tragedin är känd som Corumbiara-massakern. Mainstream-magasinet Isto E anklagade felaktigt bönderna i LCP för att vara en blodtörstig gerilla med kopplingar till Farc.

Vad jag såg under mina dagar i lägren var bönder beväpnade med, måste jag säga, extraordinär viljekraft, med vilken de ser Amazonas obönhörlighet i ögonen; extrem värme och fukt, malaria, vilda djur.

Böndernas största fiende är dock rika jordägare med jättefarmer som ägnar sig åt storskalig jordbruksproduktion. Jordägarnas intressen backas upp av lönnmördare och korrupt polis, vilkas brott i sin tur stöds av lokala politiker och medier.

Men de här små lantbrukarna gör motstånd så gott de kan: stänger av vägar, bygger barrikader för att blockera polisens möjligheter att ta sig fram, skapar sin egen säkerhet. De ger aldrig, aldrig upp.

De är Amazonas palestinier.