Stellan Sundahl gjorde Margaret Thatcher och en sko fick äran att gestalta statsminister Ingvar Carlsson. Jag var inte ens tio år, men har för mig att det var roligt. Mina föräldrar skrattade åtminstone.

I dag då. Hur står det egentligen till med den svenska politiska satiren? Flaggskeppen, det tokregisserade Parlamentet och det skrikiga Public Service i P1, skrattar jag inte åt. Kan helt enkelt inte. För i kontrast till de bästa amerikanerna är vi ljusår efter. Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert är de främsta och samtidigt alla tre viktiga som opinionsbildare.

Vilket inte är särskilt konstigt i ett genommedialiserat samhälle där Oprah många gånger smäller högre än Obama.

Lägg där till den tecknade satiren där serier som South Park och Family Guy slår vilt och elakt åt alla håll. Sådant har vi inte här. Har vi ens varit nära?

Kort och gott kan vi konstatera att den svenska politiska satiren är obefintlig. I alla fall den som liknar den amerikanska, den glättiga och frihetsblåa. Det här beror självklart på en rad olika faktorer.

I Sverige förs en konsensusdriven politik utan särskilt många starka personligheter inom den politiska sfären. Och politisk satir behöver politiskt kaos. Lika mycket som romantikern då och då behöver få sitt hjärta krossat.

Vi är också sämre än amerikanerna på att göra bra teve. På riktigt. Kvalitativ public service kan vi, men snabb och smart underhållning à la USA är det sämre med. På gott och ont.

Men vi ska inte vara ledsna för det. I USA är politikerföraktet enormt, valdeltagandet lågt och ytterligheterna inom politiken ibland så absurda att en svensk har svårt att förstå om de verkligen är på riktigt.

Grogrunden för politisk satir i ett land där delar av befolkningen tror på Fox News och lyssnar på den konservative radiogalningen Rush Limbaugh är således god. För många amerikaner blir då Real Time with Bill Maher eller The Daily Show med Jon Stewart inte bara politisk underhållning utan också en ångestventil där lite av det absurda kan fastna.

Ett måste för att orka med en politisk verklighet i världens största demokrati, som inte alltid beter sig som en sådan.

Men framtiden då, kommer vi att få skratta? Jag tror faktiskt det. För just nu krattar Sverigedemokraterna banan för alla som längtat efter bättre förutsättningar för svensk politisk satir.

Och kommer SD in i riksdagen efter nästa val så kommer vi också att behöva skratta, precis som amerikanerna. Hur ska vi annars orka?

frilansskribent som bland annat figurerar på litteratursajten Nittonde stolen.