Ända sedan alliansregeringens tillträde har man hävdat den så kallade arbetslinjen. Den innebär, i korthet, att alla arbetslösa/sjuka vaknar varje morgon till nyheternas hurtiga politikerröster och det talas om ”utanförskap” och det talas om alla jobb man kan söka. Varje dag.

Fast härom dagen härsknade jag till när jag hörde den hurtigaste av dem alla, nämligen minister Husmark Pehrsson, kommentera pensionssänkningen till nyår. Ja, egentligen blir det en sänkning även för föräldralediga, sjuka och förtidspensionärer. Ålderspanschona skulle visst få någon kompensation. För gammal får man visst bli numera, även om ett snabbt ryggläge efter pensionen vore att föredra, men se sjuk det går inte det.

Högerns nygamla åsikt att den som inte jobbar heller inte ska äta, den håller än, och håller faktiskt på att genomföras i praktiken år 2009 vad det verkar. För runt 50 000 svårt sjuka människor går mot en katastrof vid nyåret. De kastas ur en sjukförsäkring, som de betalt till i hela sitt liv, och kommer att fråntas alla möjligheter till egen försörjning.

Men de kan få stöd av jobbcoacher så att de kan återgå till sitt arbete, ett arbete som kanske har kostat dem deras hälsa. Fast det kan väl hurtiga unga jobbcoacher fixa också, eller hur?

Försök har gjorts att sparka ut sjuka i arbete. Resultatet är inte så lyckat, vilket väl bara var att vänta. Jag menar, vilken naiv människa tror att folk som är sjuka ska kunna arbeta? Men Husmark Pehrsson peppar oss med att ”klarar man sig inte på den nya ersättningen från nyår så kan man höja sin lön genom att gå ut i arbete!”. Vet inte om ministern är religiös på något vis men det börjar likna något slags mantra, för hur förklarar man annars tio procents arbetslöshet om man sitter i regeringen?

Jag menar, var är alla jobb som skulle komma när Alliansen kom till makten? Jo just det, man skyller på den globala finanskrisen. Precis som om den skulle undanta svenska regeringen från ansvar vad gäller alla invånare i landet.

För mig, som var med vid den förra borgerliga regeringen, låter allt märkligt likt.

Fast i dag är man mer hänsynslös mot medborgare som inte kan arbeta. Det är som om människor bara är värda något om de har ett jobb att gå till. Vilket ju, i och för sig, bara är vanliga normala högeråsikter.

Men det vore trevligt att få svar på några frågor, helst då från ansvariga inom regeringen, men jag kan nöja mig med lokala regeringsrepresentanter.

Vilka arbeten ska vi sjuka söka, då tusentals människor i dag är arbetslösa? Var finns de arbetsgivare som anställer en sjuk som kanske inte kan arbeta hela dagen, som inte kan komma varje dag, som inte ens vet hur dagen kommer att mås förrän han/hon stiger upp? Om man nu kommer ur sängen över huvud taget.

Funktionshindrade och sjuka, som sökt massor med jobb men inget fått, vad har ni att säga till dem? Ni får gärna spalta upp vilka företag som kan tänkas uppskatta vår närvaro, det skulle underlätta.

Måste vi gå till doktorn och bli sjukskrivna varje dag vi inte kan gå till jobbet? Hur rimmar det med att man inte kommer fram till sjukvården?

Kommer ni att införa ättestupa? Ja, frågan kan vara befogad då sjuka människor, tydligen, är något som inte får finnas, varken i statistiken eller verkligheten. Emotser svar, tack på förhand.