EU:s handelsavtal slår mot kvinnorna
Förhandlingar pågår för fullt mellan EU och Afrika, Västindien och Stillahavsområdet om frihandelsavtal som ska slås fast i så kallade Economic partnership agreements, EPA. EPA, menar radikala aktivister från Syd, är dåliga nyheter för deras länder. Egentligen utgör de ingen skillnad från de strukturella anpassningsprogram som institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) påtvingat Syds länder och som genom strikta krav på privatisering och liberalisering har drivit så många länder till nära ekonomisk och social kollaps.
På Södra Afrika-dagarna, ett tvådagarsseminarium som Afrikagrupperna anordnade i Stockholm förra helgen, klargjordes det tydligt: avtalen ska inte undertecknas, särskilt inte som de ser ut i dag! Helt enkelt för att de inte är till för att stödja fattiga länders handel och produktion, utan istället ska öppna marknader för europeiska vinstdrivande företag: ”Det är ingen vänsterkonspiration, det är deras öppna mål”, sade forskaren Anja K Franck. Och då förstår man ju vad som väntar.
EPA:s sägs också vara könsneutrala. Och hade de verkligen varit det, ja, då hade det kanske varit okej att det svenska parlamentet aldrig någonsin diskuterar handel ur ett genusperspektiv. Det hade varit okej att genusfrågor var ”en blind fläck på den svenska handelspolitiken”, som Vänsterpartiets Hans Linde uttryckte det. Men nu ligger det inte riktigt till så – dessa handelsavtal kommer att få stora och förkrossande konsekvenser för just kvinnor i Syd.
När handel liberaliseras, då drabbas den exportorienterade produktionen hårt, berättade den sydafrikanska feministen Anna Davies van Es. Och gissa vilket kön majoriteten av arbetarna i de flesta av dessa industrier tillhör? Just det, de är kvinnor. Som mister sina arbeten.
I Sydafrikas textilindustri gick 20000 jobb förlorade bara under 1998 som en följd av de liberaliseringar som den demokratiska ANC-regimen helt frivilligt genomförde. Nej, Nord hade inte så mycket att göra med just dessa ingrepp, men resultatet var detsamma för de kvinnliga anställda. Och inte gör det saken bättre att de indirekt sparkas av sin egen regering, samtidigt som Nord och stormakter som Kina cirklar omkring, ivrigt påhejande för ännu större, för dem ännu mer gynnsamma, åtgärder.
Partnerskapsavtalen förespråkar (läs: kräver) så klart sänkta tullar för varor från EU. Och det är inte små sänkningar vi pratar om; omkring 90 procent av de flesta länders tullar ska tas bort inom loppet av några år. Därför riskerar till exempel pyttelilla och utfattiga Swaziland att förlora 14 procent av sina statsinkomster. Och vem ska ta hand om alla gamla, sjuka, barn och unga när nedskärningarna inom den sociala sektorn har tagit fart? Vem får problem med att sköta om familjen när utländska företag tar över tillförseln av vatten och el från staten och priset plötsligt går genom taket?
Det är ju sorgligt att Sveriges handelsansvariga inte är intresserade av detta. Men vem hade väntat sig det? De företräder ju trots allt ett hyperpatriarkalt rikemans-EU, inte ett Afrika där även arbetslösa kvinnor är människor.
Hans Linde vägrade i alla fall att vara totalt pessimistisk. Han tyckte sig skönja en spirande insikt om att EPA:s är ojämlika på mer än ett sätt, inte bland parlamentariker, men hos gräsrötterna, det civila samhället. Hos oss, alltså. Vad vi ska göra med den insikten? Det är helt upp till oss.
För mer information om partnerskapsavtalen, gå gärna till Afrikagruppernas hemsida: www.afrikagrupperna.se.
