Ewa fortsatte drömma
Ewa Harringer var som ung skådespelerska i full färd med att förverkliga sina scendrömmar. Karriären och drömmarna försvann hastigt när hon drabbades av MS. Trettio år senare stod ändå Ewa på scenen i en pjäs om hennes egna erfarenheter – en gripande berättelse om att aldrig ge upp hoppet. Nu blir den populära pjäsen Flickan som trodde på drömmar film.
När Ewa Harringer var 20 år utbildade hon sig vid Scenskolan i Malmö. 1974, när hon var 23 år tappade hon plötsligt känseln i vänster kind.
– Det var inget dramatiskt, jag bara kände inget, säger hon.
Men sedan började hon tappa känseln på fler ställen. Läkarna gav diagnosen multipel skleros, MS, samma sjukdom som hennes pappa led av.
– När jag fick diagnosen av det som att golvet drogs undan. Jag hade precis fått mitt första barn och jag tänkte ”min man kommer att lämna mig, jag kommer inte få jobb och jag kommer att sitta i en rullstol inom ett år”. Men jag tänkte redan när jag fick diagnosen att ”jag ska aldrig bli så sjuk som min pappa”. Det är någonting som hjälpt mig.
Efter många år av misslyckade behandlingar och depressioner fick hon år 2000 in en fot i teatern igen genom att jobba som sufflör på Folkteatern. Sedan kom suget tillbaka och Ewa Harringer började se livet positivt igen.
– När jag tvingades sluta spela teater på grund av att jag blivit så fysiskt dålig trodde jag väl aldrig att jag skulle stå på scen igen. Sen gick det många år. Jag försökte förlika mig med tanken att aldrig mer stå på scen. Det var svårt att acceptera sitt öde. Jag trängde bort drömmen, men den försvann aldrig helt.
Ewa Harringer tog till slut saker i egna händer och skrev en pjäs om sitt eget liv. Pjäsen Flickan som trodde på drömmar fick stor respons och nu är historien om Ewa åter aktuell. Denna gång som film.
Berätta om filmen och omarbetningen av teatermanuset...
– Film- och teatermanus är så olika, och vi har fått jobba om det mycket. I teaterföreställningen handlade det om mig som ung och sedan som gammal, där jag spelade den äldre rollen. Men i filmen så är jag faktiskt en farmor som tidigare var dansös som får frågor av sitt barnbarn och då berättas historien. Det är bra med barnets direkta frågor.
– Filmen är producerad av Filmateljén AB och det är min före detta man Bo Harringer som filmat. Jag fick söka mycket stöd och största finansieringen kom från allmänna arvsfonden. Nu är det första gången den visas för allmänheten på en biograf och visningen är ett samarbete med ABF och Bio Roy. Den har tidigare visats på föreningar och skolor och efteråt har jag och publiken haft samtal, likadant blir det när den nu visas på Roy. Det är framför allt de unga som varit intresserade och ställt många frågor under samtalen, de vill veta hur det känns och hur det är.
Hur ser du på att ha en diagnos och jobba inom kulturen?
– När man får en diagnos får man jobba mycket själv för att få en plats i kulturvärlden, det är verkligen inte lätt. Jag vill inte svara i telefon när jag är utbildad för att vara på scen. Men mycket kan förändras, en Fröken Julie i rullstol handlar ju egentligen bara om regissörens fantasi.
– Sedan var det väldigt jobbigt för jag tyckte så mycket om yrket. Det är skillnad på att lägga av på grund av att det inte finns jobb eller på grund av att du är sjuk. Det är väldigt jobbigt psykiskt.
Varför skrev du en pjäs just om dig själv?
– Jag känner att bekännelsepjäser behövs. Allting som händer i livet tycker jag ska speglas i teatern. Just identifikation är viktigt för publiken om teatern ska ha någon framtid, sedan kan identifikationen ske i olika former.
– Sedan ville jag ju själv vara på scen igen och fick skapa mig det utrymmet.
Varför pratar vi inte mer om funktionsnedsättningar i samhället?
– Allt och alla ska i dag vara perfekta. Människoidealet är värre än någonsin och det är som att det är förbjudet att prata om sådana saker eftersom alla ska måla upp en fasad som man sen mår dåligt av att man inte kan uppfylla.
Vad vill du förmedla med filmen?
– Jag vill förutom att skildra mitt liv också belysa hur det är att vara anhörig till någon sjuk. De förväntas klara av och fixa allt men det går så klart inte, för det finns inget stöd från samhället. När det gäller cancer och barn finns ett stort stöd för hela familjen men det behövs också för andra sjukdomar.
– Både pjäsen och filmen heter ju Flickan som trodde på drömmar. Jag gillade titeln och ville använda den igen. Det är för att historien är ljus och hoppfull. Jag har lärt mig att se möjligheter och det vill jag förmedla med mina projekt. En kris innebär alltid en möjlighet, det kan jag gå i god för.
Ewa Harringer
Ålder: 58
Aktuell med: Flickan som trodde på drömmar. Visas på biografen Roy 2 december med efterföljande samtal.