I många av världens största städer reser sig flera hundra meter höga fallosar mot skyn. 1930, när Empire state building började konstrueras, var uppdragsgivaren John J Raskobs främsta bekymmer hur högt det gick att bygga utan att skyskrapan skulle rasa. Som tidigare president för General Motors fruktade Raskob att konkurrenten Walter Chryslers skyskrapa, som stod klar i maj det året och mätte 319 meter, skulle vara ett högre och mer prestigefyllt monument. Varje meter var alltså av betydelse. Och resultatet blev lyckat: en 381 meter hög byggnad, med en över 60 meter hög tornspira som kronan på verket.

Studier visar att pojkar bygger högt medan flickor bygger lågt. Det gör skyskrapan till det optimala exemplet på maskulin arkitektur. Termerna maskulin och feminin arkitektur är inget modernt påhitt, utan går att spåra ända till antiken. Den romerske arkitekten Vitruvius beskrev den raka, enkla, doriska kolonnen som maskulin, medan de joniska och korintiska motsvarigheterna med sina runda former var exempel på feminin byggnadskonst. Fortfarande förknippas en avskalad och robust byggnadsstil med manliga egenskaper. Det är också den typen av arkitektur som åtnjuter högst status inom arkitekturvärlden.

Brady Burroughs, arkitekt och lärare vid Arkitekturskolan i Stockholm, är inte så säker på att det finns något mer eller mindre feminint sätt att bygga. Vad hon menar med feministisk arkitektur är en byggnadskonst som ifrågasätter och vågar utmana maktstrukturer och invanda uppfattningar. Brady Burroughs vill lyfta frågan varför vi bygger som vi gör och vilka värderingar som går in i det.

– Där har arkitekten ett stort ansvar, säger hon.

Den irländska arkitekten Eileen Gray (1879–1976) var en av de första att i början av 1900-talet utmana uppfattningen om hur en bostad ska se ut. Istället för att planera sitt hem kring en soffgrupp eller ett matsalsbord valde Eileen Gray att i villan E-1027 låta sängen bli den självklara medelpunkten. Gray har kallats modernismens moder och betraktas i dag som en av 1900-talets största designers/arkitekter.

– Det var ett sätt att bygga som berättade om en annan livsstil. På samma sätt kan man ifrågasätta dagens standardiserade lägenhetsbyggen som indirekt säger till alla som inte lever i kärnfamiljer att de inte passar in, säger Brady Burroughs när vi ses på hennes kontor innanför Arkitekturskolans gråbruna betongväggar.

Många lever med uppfattningen att den byggda miljön är neutral. Men stadsplanering och byggnader berättar genom sin utformning hur det är meningen att vi ska leva våra liv. Den moderna lägenhetens öppna planlösning vittnar om ett umgänge som blivit allt mindre slutet. Nu är det okej att röra i grytorna samtidigt som man konverserar sina gäster.

På samma sätt kan normen om kärnfamiljen tyckas vara en alltför snäv utgångspunkt för bostadsbyggande i tider där regnbågsfamiljer och singelhushåll hör till vardagen. För att utveckla arkitekturen i en mer inkluderande riktning startade Brady Burroughs tillsammans med en grupp kvinnliga arkitekter och forskare Fatale – Feminist architecture theory analysis laboratory and education.

– När vi presenterade vår idé fick vi höra att det lät jättebra, men ”ska ni inte ta bort feministisk ur namnet”? På den punkten var vi ganska bestämda. Det vi håller på med rymmer frågor om både makt och genus och vi ville ha kvar det politiska ställningstagande som ordet feminism signalerar.

För att söka upprinnelsen till Fatale får man gå två år tillbaka i tiden, till hösten 2007. Arkitekturskolans nya studenter fick vid skolstarten en antologi i sin hand. Med klassiska texter om arkitektur som alla speglade den gängse bilden av arkitekten som vit, västerländsk man.

– Antologin fick oss att reagera. Vi började ifrågasätta valet av texter och vilken bild av arkitekten vi väljer att förmedla till våra studenter, berättar Brady Burroughs.

– Vi startade ett projekt för att ge ut en antologi som gav en annan bild av arkitekten. Kring det arbetet växte Fatale fram.

Det stora intresset bland eleverna gjorde att gruppen började ge kurser för studenter samt yrkesverksamma arkitekter och konstnärer som ville se på arkitekturen ur ett mer kritiskt perspektiv. Bland kursdeltagarna fanns en hel del före detta elever som förvånats av de maktstrukturer de mött ute i arbetslivet. Verksamheten växte. Och i år kan studenterna på Arkitekturskolan för första gången ta sin masterexamen i feministisk arkitektur.

En av arkitekterna som var nyfiken på att se sitt yrke ur ett genusperspektiv var Sarita Dale från arkitektkontoret Lund & Valentin. Trots att hon har gått alla Fatales kurser och kommit till insikter som hon inte kunnat ana, väljer Sarita Dale att inte kalla sig feminist.

–Det skulle krävas ett mer aktivt ställningstagande från min sida. Jag tycker inte att det är ett epitet man bara slänger sig med, det ska finnas substans bakom orden.

I hemmet utanför Åkersberga berättar Sarita Dale om varför hon ändå ville studera feministisk arkitektur.

– Jag valde inte att gå de här kurserna för att jag brann för ämnet, jag ville helt enkelt förstå sådant jag undrade över. Men det är typiskt, så fort det handlar om ett feministiskt perspektiv förutsätter alla att det bara är till för kvinnor och framför allt feminister.

Förutom insikten att de traditionella maktordningarna fortfarande är levande inom arkitektyrket lärde hon sig mycket om sig själv under kurserna.

– Det var skrämmande att inse hur mycket mitt sätt att inta ett rum har med mina erfarenheter som kvinna att göra. Det finns ett tvivel inbyggt i många kvinnors sätt att röra sig. Jämför till exempel hur killar och tjejer kastar boll: killar kastar med hela kroppen, medan tjejer bara använder armen.

Den osäkerheten var Sarita Dales utgångspunkt när hon byggde en klättervägg, med grepp utformade så att alla ska våga testa sin förmåga.

– Bara att titta på de små greppen på en vanlig klättervägg får mig att tänka: ”det där klarar jag aldrig”.

Inbyggt i Sarita Dales klättervägg finns den feministiska arkitekturens budskap: våga ifrågasätt vedertagna lösningar och titta en gång till för att se alternativen. Med rätt glasögon på är de ofta oändliga.

– När man väl pratar om ämnet är det tydligt att de manliga cheferna inte är intresserade av att bevara gamla maktstrukturer. Men det är något som görs av både manliga och kvinnliga arkitekter av bara farten.

Sarita Dale trivs med sitt yrke men menar att det finns ett stort behov av ett mer kritiskt synsätt inom branschen. Som förespråkare för förändring får man inte vara rädd att göra sig obekväm. För Sarita Dale ligger behovet av feminism inom arkitekturen inte bara i synen på byggande utan även i arbetsförhållandena. På det området är risken att mötas av rynkade ögonbryn extra stor.

– Nödvändigheten av feministisk arkitektur ligger även i behovet av att förändra arbetssituationen inom branschen. Vi behöver fler kvinnliga chefer och ansvariga arkitekter, och framför allt behöver vi göra något åt de stora löneskillnaderna.

Feministisk arkitektur handlar i alla fall inte om Vitrivius raka eller runda former, menar både Brady Burroughs och Sarita Dale. Utan om att hitta nya möjligheter. Men med vad ersätter man det rådande?

– Det finns inga feministiska byggnader, men ett feministiskt förhållningssätt på vägen till färdig byggnad, säger Sarita Dale som tror att ett växande intresse för feministisk arkitektur kan förändra morgondagens byggnader precis som 60-talets arkitektur påverkades av periodens oerhörda intresse för socialpolitik.

5 Fram till 1931 var Chrysler Building världens högsta skyskrapa, med 319 meter. 1931–1972 var Empire state building den högsta med 443,2 meter (med antenn, 381 meter utan).

• Därefter tog World trade centers torn 1 över stafettpinnen med sina 526 meter (med antenn, 417 meter utan). Världens högsta skyskrapa i dag är Burj Dubai i Förenade Arabemiraten med 818 meter.

• Turning torso i Malmö uppfördes 2005 och är Sveriges högsta skyskrapa med 190,4 meter.