Helt fri kanske den ändå inte borde vara. I Sverige är det det offentliga som ska stå för ekonomin. Det har sina tydliga fördelar i ett slags rättvisa. Den ekonomiska standarden inom respektive kommun är rimligt lika för alla elever. Men om en kommun väljer att satsa på annat eller inte har kurage nog att höja skatten när pengarna tryter, sänks standarden och varken eleverna eller deras föräldrar kan göra någonting åt det. Inte ens om de föredrar att sänka sin materiella standard för en trygg skola.

Den svåraste frihetskonflikten är kanske den mellan föräldrar och den uppväxande telningen. När ska den enes auktoritet släppa över den andra? Ska föräldrarna över huvud taget bestämma över sina barns utbildning? Har föräldragenerationer över de historiskt kända årtusendena verkligen visat sig vara värdig denna makt? Jag tycker att barnen redan från början bör få råda över sin egen utveckling. Men barnen är mycket beroende av sina föräldrar och vi behöver nog leva med att föräldrarna kan styra dem upp emot de tidiga tonåren i varje fall.

Det gäller att ge barn och föräldrar frihet och hoppas på att föräldrarna bejakar sina barn. Ska då föräldrarna/barnen få välja hur tokigt som helst? Nej, lagar ska följas. Men inom lagen? Tänk om de väljer en skola som ägs av ett cyniskt företag, som tar ut en massa vinster. Visst är det dumt. Det är ju alltid dumt med cyniska företag som tar ut en massa vinster. Den intressanta frågan är dock hur en ny generation ska kunna omvärdera vuxengenerationens kärlek för ökad materiell standard och dess vinstbegär? Jag anser att det ska ske genom en fri utveckling, en frihet från fastlåsta tankar.

Problemet med att det offentliga går in och styr upp det ekonomiska regelverket för skolorna alltför mycket är att friheten lätt blir beskuren. Det offentligas klåfingrighet har tyvärr måttligt med gränser. Tänk bara på Björklund eller EU och ni förstår säkert vad jag menar. Ta alltså gärna kamp om vinsterna, men begränsa inte barnens frihet!

Det finns en frihetskonflikt till. Hur ska vi grannar, skolpersonal, socialarbetare och allmänt samhällsengagerade kunna inverka när vi ser att föräldrarna ”missbrukar” sin frihet och sätter barnen i religiösa, materialistiska eller på annat sätt dogmatiska skolor? Ska vi då ta på oss hjältestatus och ingripa? Ja, gärna, genom att leva vårt exempel i vår självuppskattade frihet, så att alla lockas av den och smittas till att bli helt nya människor. Naivt? Ja, absolut, men jag ser faktiskt ingen annat väg ur den historiskt vansinniga värld, som pågår, än frihet och naivitet i kulturens alla aspekter. Våra tankar behöver revolutioneras inifrån!