Ungefär så skulle en kortfattad sammanfattning av Igelkottsklubben kunna se ut. Det är enkelt och nästan banalt, en spänningsroman av den sorten som det går tretton på dussinet av. Men Ann-Charlotte Alverfors historia är ett bra bevis på att även den mest uttröskade ramberättelse kan göras till god konst av en duktig författare.

Alverfors har hunnit med det mesta – lyrik, dramatik och prosa. Igelkottsklubben är hennes trettonde publicering. Själv är jag obekant med hennes tidigare verk, enda igenkänningsmomentet är upptäckten att detta är författaren till romantrilogin Sparvöga – ni vet, den som sedan blev teveserie med plågsamt ledmotiv av Marie Fredriksson. Men musiken kan nog inte Alverfors beskyllas för.

Som (nästan helt fördomsfri) nybörjarläsare av Ann-Charlotte Alverfors blir jag mycket positivt överraskad. Inte bara av det kortfattade, kraftfulla språket som i all sin enkelhet är så svårt att bemästra att få svenska författare gör det. Utan sentimentalitet eller nostalgi iklär sig Alverfors rollen som objektiv förmedlare av en historia, samtidigt som hon med subtilitet styr läsaren och dennes uppfattning av det berättade. Det är ingen lätt konst. Det är just den objektiva ytan som gör att man nästan skulle kunna avfärda Igelkottsklubben som en petitess tills man märker hur historien vägrar lämna en, hur den borrar sig djupt in i minnet och vägrar blekna.

Dolores Johnson må vara karaktären som håller samman berättelsen men detta är inte bara hennes historia. Alverfors berättar även om de andra medlemmarna i Igelkottsklubben, en klubb som samlar kvinnor som dömts av samhälle, moral, män och konventioner att leva hårda liv men funnit vänskap och stöd hos varandra.

Det handlar om solidaritet mellan kvinnor. Vid första anblicken tycks klubben inte vara politisk, men romanens andra stora tema är mäns svek, utnyttjande och nedvärdering av kvinnor. Tanken på 1960- och 70-talsfeminismens klassiska slogan ”det personliga är politiskt” dyker ständigt upp.

Texten svämmar över av män som slår, förgriper sig på, fördömer och ser ner på kvinnorna i sin närhet. Fäder, makar, söner, arbetsköpare. Det strukturella motsatsförhållandet mellan kvinnor och män som Alverfors skapar i sin roman är knappast en slump och i det ljuset förlänas boken ytterligare en dimension.

Igelkottsklubben kan läsas på många olika sätt: som spänningsroman, privat katastrof á la grekisk tragedi, feministisk uppmaning. Den erbjuder tänkvärda funderingar, några timmars underhållning eller både och. Det är upp till dig. Ann-Charlotte Alverfors är inte intresserad av att skriva någon på näsan.