Dagboksanteckningarna är relativt få och korta, åtminstone om man jämför med de otaliga brev som Bang lyckades skriva till sina nära och kära. Framför allt är det vännen Cilla, systern Beat-Sofi, kärleken Loyse och dottern som är objekt för korrespondensen. Boken inleds dock med början av det som skulle ha blivit den berömda världsreporterns memoarer. Bang skriver fyndigt och bitskt på sitt till synes avundsvärt lätta sätt om minnen från den nybakade journalistens gryende karriär, om möten med nazistiska polisofficerer och ohyggliga bilder från spanska inbördeskriget. Hon är medkännande, självironisk och oerhört rolig mitt i alla stridigheter.

Koketterandet kan man också ana men framför allt är hon ofantligt charmig. Jag, som inte direkt har någon tidigare relation till Bang, känner att jag tycker om henne mycket. Även om jag förstår att det jag tycker om är en reviderad, självcensurerad bild av Barbro Alving. Myten.

Hon hann aldrig slutföra sina memoarer, det lilla som skrevs hamnade som artikelserie i Vecko-Journalen. Det är synd, då historierna är underhållande som i en äventyrsroman. Av memoarerna att döma framstår Bang som en regular Hemingway eller Indiana Jones i ständig kamp mot de onda nazisterna. Det hade varit tröttsamt, om det inte för ovanlighetens skull hade handlat om en kvinnas bedrifter.

Däremot är det ingen ärlig, självbiografisk livsbeskrivning. Om att hon var gravid i sjätte månaden under spanska inbördeskriget nämns inget och, naturligtvis, heller inget om att pappan var gift och länge till och med ovetande om graviditeten.

Brev- och dagboksanteckningar som samlats i denna bok bidrar med en mer nyanserad bild av Barbro Alving. I dem framträder en person med dålig självkänsla och därför bekräftelsesökande, osäker på sin förmåga trots en lysande karriär, tyngd av prestationskrav men också varm, kärleksfull och levnadsglad. Med risk för att låta banal.

Däremot är det svårt att säga hur mycket av ”sanningen” – vad det nu ska vara – om människan Barbro Alving som ges genom en bunt brev. Självcensuren är i högsta grad levande i det vi skriver till andra. Det kan handla om att undvika att göra mottagaren ledsen, att förhärliga en situation eller om en rädsla för att blotta sig, till och med för de närmaste. Jag lämnas med en önskan om att veta mer om vad hon kände och tänkte inför sin relation till Loyse Sjöcrona, sin, med den tidens mått, radikalitet på så många plan, hur hon rättfärdigade för sig själv att lämna sin dotter ensam så många gånger, om argumenten i valet mellan egot, patoset och föräldraskapet.

Jag tror att nästan hela Bangs journalistiska produktion finns samlad i bokform, kåserierna under aliaset Käringen mot strömmen såväl som artiklarna från världens alla oroliga hörn. Privatpersonen bakom journalisten väcker självfallet många funderingar men trots sina aspirationer lyckas Bang om Bang endast besvara frågorna delvis.